Det har varit en bedrövlig höst med regn som skulle platsa i Ray Bradburys novellsamling Det eviga regnets dag. Men så kommer de där glimrande dagarna som får mig att minnas varför hösten är min favoritårstid.

Tretton grader varmt, vindstilla, solen nästan på väg att bryta genom molntäcket, men även utan solsken är dagen som en ädelsten.

Och fortfarande finns det hallon kvar på buskarna, samtidigt som de självsådda jordgubbarna går in i fas två och levererar kart. Några sena brittsommardagar skulle sitta väldigt fint. Då blir det jordgubbar och grädde i paviljongen!