Etikettarkiv: Hundra dagar kvar

Recension av Hundra dagar kvar

Postat av

Min författarkollega Monika Häägg har läst Hundra dagar kvar och skrivit en fin recension om den. Det känns extra fint att hon, precis som några andra läsare, har förstått vad jag ville åt med romanen. Att jag ville skildra 1970-talet ur arbetarperspektiv. Att fabriken dit jag förlagt berättelsen var viktig för handlingen. Jag tror inte att den här romanen passar alla och jag måste tyvärr säga att det inte gör mig ett dugg ledsen. Romanen är skriven för dem som var med på den tiden. I bästa fall lyckas jag även fånga intresset hos läsare som egentligen är för unga och det är i så fall bonus. Sedan jag började skriva har jag velat skriva en arbetarroman och med Hundra dagar kvar har jag gjort det. Alla kanske inte uppfattar den så: en del tycker att den är trevlig, andra att den är smutsig och oförsonlig och den har till och med blivit kallad feelgood. Varje läsare har tolkningsföreträde. Men givetvis blir jag mer glad över somliga kommentarer än över andra. När jag får höra att det här är den bästa roman jag skrivit, att fabriksskildringen är minst lika bra som Elena Ferrantes – då känns det att jag har nått fram.

Att många önskar och nästan förväntar sig en fortsättning försöker jag inte tänka på just nu, för någon sådan finns inte inom mig. Men man vet aldrig – kanske får Eva, Malin och Greta från romanen för sig att hitta på något som jag måste skriva ner.

Och natten är lång och svår

Postat av

För det mesta brukar jag räkna Kråkprinsessan som min första roman. Det är inte sant. Den kom ut 2007 men redan 1984 debuterade jag som författare på Setterns förlag, med romanen Och natten är lång och svår. 

Inspirationen till berättelsen om Camilla, Anders, Rickard och de andra fick jag av följande rader på Anders F Rönnbloms platta Ramlösa kvarn:


Det var den där frågan i kommentaren som fick igång mig. Vad finns det mer att säga. Massor!

Jag målade upp ett landskap och klev in i den, lärde känna människorna och tog dem till mig. Settern, med författaren och förläggaren Ingvar Wahlén, tog sig an manuset och såg till att det blev en bok. Jag hade haft kontakt med Ingvar sedan jag var sjutton år och visste att han trodde på mig som författare så det kändes naturligt att han förr eller senare skulle våga satsa. 

Många år senare, när boken sedan länge var borta (det fanns inga digitala filer på den tiden men någonstans i gömmorna ligger originalmanuset kvar) bestämde jag mig för att testa den då alldeles nya tjänsten Vulkan och ge ut boken igen. 

Jag gav den ett annat namn eftersom jag tyckte att originalet var för långt och klumpigt men tog tillbaka det när romanen släpptes som e-bok på Grim förlag. 

Titeln kom till helt slumpmässigt för övrigt: jag hade blivit ombedd av förlaget att komma med ett förslag. På radion spelades den svenska versionen av You’ve got a friend. Anki Hedmark sjöng … och natten, natten är lång och svår … Och där var den. 

Romanen utspelar sig på 1970-talet. Det gör även min senaste roman, Hundra dagar kvar. Det känns nästan som om cirkeln är sluten och kanske är det därför jag bestämt mig för att ta en lång skrivpaus. Kanske finns det inte fler berättelser inom mig? Vi får väl se. 

Jul- och nyårsläsning

Postat av

När jag skriver för jag skrivdagbok. Jag gör det bara i första versionen, resten kallar jag redigering även om denna innebär att jag skriver om alltsammans minst en gång. För tillfället har jag skrivit om Hundra dagar kvar en andra gång och läser nu långsamt igenom och gör småjusteringar innan manuset ska vidare till redaktören igen.

Läser gör jag hela tiden, andra böcker alltså. Men jag är så otroligt dålig på att i efterhand lägga på minnet vad jag läst. Ibland tänker jag att jag skulle börja föra läsdagbok, men hittills har det inte blivit av. Kanske kan jag bättra mig så här i början av det nya året.

I julas läste jag Louise Pennys senaste Gamachedeckare, Begrav dina döda. Hon har med tiden blivit en riktig favorit och jag är glad att jag har samtliga böcker i bokhyllan. Snart är det dags att läsa om serien från början. Fast då måste jag först titta åt ett annat håll än där min läshög ligger, eftersom den är omfattande.

Efter de två första delarna i Pennys serie var jag lite bekymrad. De var så otroligt trivsamma att jag genast ville flytta till Three Pines och sitta i Gabris och Oliviers bistro och dricka varm choklad och äta något gott bakverk. Sedan skulle jag titta in hos Myrna i bokhandeln och se om hon kunde rekommendera en bra bok. Middag skulle intas hos Peter och Clara, konstnärsparet, och i deras kök skulle sedan hela kvällen rinna iväg tills det var dags att gå hem och sova. Det var FÖR trivsamt, FÖR ofarligt.

Men sedan började det hända något med karaktärerna. Det var som att få en skymt av hur de såg ut under den polerade ytan och inte nödvändigtvis tycka om det man såg. Sedan dess har författaren fortsatt ge läsaren ledtrådar till människorna i hennes fiktiva lilla by och hon gör det så bra, med ett språk som svingar sig högre än allt annat i genren och intriger som är mer tragiska än otäcka och där offer och förövare ofta utses av slumpen.

Förra boken, Ett ohyggligt avslöjande, har varit omöjlig att släppa, för det var ett slut som inte är okej. Man FÅR inte göra så, fy fy (och så otroligt bra!) I Begrav dina döda får berättelsen en fortsättning. Men för att inget ska bli för enkelt har Louise Penny den här gången låtit tre utredningar löpa parallellt. En av dem ligger som en dov klangbotten och vi får den berättad i efterhand, med alla de spår och konsekvenser som blev av misstagen som gjordes, medan de andra sker inofficiellt: en i Québec och den andra i Three Pines.

Det är så snyggt, så bra, så vilsamt att läsa en deckare med de kvaliteter som finns i Louise Pennys böcker, och inte minst i den här.

Efter Begrav dina döda plockade jag upp Edward St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose. Jag har precis kommit till del tre, Visst hopp, och ska försöka återkomma när jag läst ut den. Allt jag vill säga så här långt är: vilken skakande läsning!