Romankaraktärer, del 2

Emma

Ibland blir roman- eller filmkaraktärer ett hinder för framkomligheten. Jag köpte Jane Austens Emma i början av sommaren och tänkte att jag skulle njuta lika mycket av den som av de Austenromaner jag läste förra sommaren (Övertalning, Förnuft och känsla, Stolthet och fördom). Smarta, rappa, roliga och underhållande.

Men jag tycker så förskräckligt illa om Emma Woodhouse att jag inte fann något nöje i att läsa. Bokmärket ligger vid kapitel åttas inledning och förhoppningen är att jag så småningom ska ta mig vidare, men det krävs nog ett rejält vädermässigt högtryck för att det ska bli verklighet.

Jag inbillar mig att författarens syfte var att vi skulle le överseende åt unga Emma W och hennes försök att lägga sig i andra människors angelägenheter och försöka para ihop dem med lämplig partner, men jag vill bara göra som Mr Knightley till slut gör: skäller ut henne efter noter (jag har sett filmatiseringar av boken så jag kan storyn).

Ännu värre är att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om henne för att ens vilja önska henne problem i livet. Så länge hon håller sig ur vägen för mig får hon göra vad hon vill.

De-underkanda

En romankaraktär som jag däremot önskar ett rent helvete är Sebastian Bergman, Hjorth/Rosenfeldts idiot till kriminalpsykolog. I höst kommer femte delen i serien, De underkända. Jag ska läsa den i förhoppningen att han äntligen får vad han förtjänar. Det faktum att han förlorade fru och barn i tsunamin håller inte i längden som ursäkt för hans beteende. Bort med kräket, säger jag.

Oskuldens-tid

Skådespelaren Winona Ryder har också råkat ut för onda ögat. Det var när hon 1993 gestaltade May Welland i Martin Scorseses Oskuldens tid och satte käppar i hjulet för kärlekshistorien mellan Newland Archer (Daniel Day-Lewis) och Ellen Olenska (Michelle Pfeiffer). May var förvisso förlovad med Newland men det var uppenbart för alla att det var Ellen han älskade och borde ha fått.

Winona Ryder gjorde tyvärr sin gestaltning så bra att jag sedan dess har väldigt svårt för henne. Filmen bygger på Edith Whartons roman med samma namn och finns som pocket, för den som vill lida lite.

ivanhoe

När det handlar om Ivanhoes val av fel kvinna (Lady Rowena i stället för Rebecca) är det i mångt och mycket fråga om fel skådespelare. Ingen kan tycka att Lysette Anthonys bleka lady Rowena har en chans mot Olivia Husseys färgstarka Rebecca. Trots detta väljer Anthony Andrews Ivanhoe fel varje gång.

Å andra sidan hade det varit omöjligt med en mörkhårig Rowena eftersom hennes hårfärg i filmsammanhang symboliserar madonnan medan mörkhåriga Rebecca symboliserar horan. Talesättet Blondiner har mer kul men brunetter blir gifta, stämmer inte riktigt på film.

I tredje och sista delen i min lilla miniserie om roman- (och film-)karaktärer ska jag berätta om hur jag tänker när det gäller de personer som befolkar mina egna romaner.

 

Ljudböcker, radioföljetong och koncentration

20140718-172356-62636839.jpg

Ingen av böckerna på Grims förlag finns dessvärre som ljudbok. Än så länge har produktionskostnaden varit för hög för det lilla förlaget, men jag har öron och ögon öppna för att hitta vägar som är möjliga. Inte bara för mig och Grim, utan öven för andra små förlag med begränsad budget.

I ärlighetens namn får jag väl påstå att antalet ljudböcker jag lyssnat till genom åren inskränker sig till några enstaka. Jag har nämligen svårt att koncentrera mig på det jag hör i lurarna, samtidigt som jag gör något annat. Ibland fungerar det att lyssna om jag är ute och går, men ibland far tankarna iväg även då.

Det är bara när jag kör bil eller cyklar som jag tycker att ljudböcker är ypperligt ressällskap. Fast det är å andra sidan även musik eller radions P1.

I dag cyklade jag iväg på en liten tur och då lyssnade jag till följetongen i P1. Det är Jane Austens Övertalning, min favorit bland hennes romaner. Genom en film som kom, tror jag, 1995 (det kom en 2007 också men den tycker jag att vi glömmer) har jag bilden klar över hur de olika karaktärerna ser ut och jag njuter av att få romanens fördjupning och författarens språkbehandling, som av naturliga skäl aldrig framkommer i en filmatisering.

Men så har vi detta med koncentration. Så fort jag klev av cykeln för att vandra över dynerna till en, för mig, okänd strand och ta ett dopp började jag tänka på annat.

Om jag ska ha någon glädje av ljudböcker får jag nog lära mig att kunna gå och lyssna samtidigt. Kanske en dag även ägna mig åt att stryka, baka bröd och städa medan jag ”läser” en ljudbok. Tyvärr är jag inte där än.

PD James – När döden kom till Pemberley/recension

9146223029P D James: När döden kom till Pemberley Översättning: Ulla Danielsson (W&W)

Jag köpte boken till mig själv i julklapp, men hann inte börja läsa förrän juldagarna var över. Men den som väntar på något gott … Jag är mycket förtjust i P D James, och djupt imponerad över att hon, sin ålder till trots, är så knivskarp. Hennes fasa inför den här boken var att den, och hon, skulle uppfattas som gaggig. Det är den inte.

P D James är, förutom att vara en briljant deckarförfattare, även känd som Jane Austen-kännare, så att kombinera de två världarna är egentligen ganska naturligt. Själv har jag inte lärt känna Jane Austen så mycket genom böckerna, men däremot sett det mesta av vad som gjorts i olika tv- och filmversioner.

I den här boken står, som titeln antyder, Mr Darcy och hans hustru Elizabeth i centrum. Det är kvällen före lady Annes bal när Elizabeths yngre syster Lydia kommer farande i en vagn och hysteriskt skriker att hennes älskade man, Wickham, är mördad.

En kropp hittas mycket riktigt i skogen och därmed har döden kommit till Pemberley.

Själva kriminalgåtan är, i sanningens namn, inte speciellt märkvärdig. P D James har gjort vad hon har kunnat för att skapa spänning, men i och med att handlingen mestadels utspelar sig i rättegångssalen finns naturliga begränsningar.

Då tycker jag att det är roligare att få författarens version av vad som hänt efter att Darcy och Elizabeth gifte sig. Och allra mest uppskattar jag att P D James plockat in karaktärer från Jane Austens olika romaner. Sådana blinkningar till läsarna gillar jag.

Romanen bjuder på trevlig underhållning och det tycker jag är gott nog.