Manuset till min kommande roman, Sorgbägare, har varit hos redaktören. Joanna och jag satt i flera timmar och gick igenom manuset sida för sida. Vissa sidor hade inte en enda anteckning medan det på andra fanns massor av noteringar i marginalen. Men det var sannerligen inga marginella noteringar: Joanna är noggrann och hade hittat sådant som jag själv aldrig skulle ha sett. Hon hade analyserat och känt in texten, dykt ner på varje tveksamhet och gjorde mig bland annat uppmärksam på min överanvändning av vissa ord.

Det var verkligen otroligt lyxigt att få diskutera texten ingående med någon som läst den i det här skedet: när den ännu är formbar och möjlig att förbättra. Jag måste fördjupa vissa karaktärer, förstärka en del skeenden och plocka bort somligt som är ovidkommande för handlingen.

I dag satt jag med några sidor där Joanna tyckt att tempot kändes lågt. Jag strök lite här, strök lite där, lade till några ord men blev inte nöjd. Till slut gjorde jag det enda rätta: kasserade alltsammans. Den information som fanns kan jag förmedla med några få ord men långrandigheten ska läsarna slippa. Jag mindes hur det var i vintras när jag vissa dagar mer trampade vatten än skrev, och avsnitten som jag nu kastade bort var tydliga tecken på vattentrampning.

Jag redigerar långsamt, går igenom några sidor varje dag. Ibland läser jag om människor som redigerar hundratals sidor på ett par dagar, och jag tänker att en sådan författare är inte jag. Innerst inne vill jag hålla på med det här projektet i evigheter men jag hoppas bli klar innan dess.

När jag kommer till de riktigt tuffa partierna, som kräver mycket arbete, äter jag några godisgrisar och får ny energi. Ja, det är faktiskt små grishuvuden inbakade i de små karamellerna. Joanna visste antagligen att jag skulle behöva dem när hon köpte dem till mig under sitt besök i Kina.

Med sådant bränsle ser jag inte att någonting kan gå fel!