Veckan utmaning i bokbloggsjerkan som min namne arrangerar varje veckoslut kommer från Koko och handlar om att vi ska tipsa om en bok som är minst hundra år gammal, och motivera varför den är läsvärd.

Jag säger bara så här: om jag skulle tvingas tillbringa en tid på en obebodd ö och bara fick ta med mig en enda bok skulle jag inte tveka en sekund: Greven av Montecristo av Alexandre Dumas d ä. Den skrevs ursprungligen 1844 och publicerades först som följetong i en fransk tidning. Historien om den unge sjömannen Edmond Dantès som blir oskyldigt anklagad och dömd, och förpassad till fångön If på obestämd tid (livstid), träffar en lärd präst och nitton år senare lyckas rymma och, tack vare prästen, hitta en förmögenhet av omätlig storlek, som han använder för att hämnas alla de som svek honom – tja, den historien har allt.

Jag hade turen att få tag i boken (som egentligen är sex böcker i den utgåva från 1940-talet som jag har) på en loppis för en struntsumma. Jag avskyr tjocka böcker och väljer ofta bort romaner som är mer än 500 sidor (idealet är runt 300) men Greven är sammanlagt minst 1500 sidor och jag har läst den flera gånger.

Egentligen gillar jag inte heller historiska böcker, eller filmer, men förra sommaren fann jag mig själv läsa flera Jane Austen med stor behållning. Så om jag av någon anledning inte fick ta med mig Greven av Montecristo till en öde ö skulle jag smuggla med mig både Övertalning och Stolthet och fördom av Austen.

Det har gjorts en del filmatiseringar av Greven. Jag kräks över alla utom en: en fransk tv-serie som visades i svensk tv 1980. Övriga versioner bör lämpligen förpassas så långt in i glömskans vrår det går att komma.

Förra veckans utmaning, om nördiga böcker, hoppade jag över. Men jag inser nu att Greven av Montecristo kunde ha passat in även där. Jag ÄR nördig när det gäller just Edmond Dantès, alias Greven av Montecristo.

Så här snyggt försättsblad är det på den första delen i utgåvan från 1940-talet: