Så här lagom till väntat bakslag för våren (och därmed för de flesta av oss) har jag inlett säsongens trädgårdsrundor. Varje dag förväntar jag mig nya skott, nytt liv och mer växtlighet i trädgården än dagen innan. Så fort jag ser skymten av grönt från en vårlök hämtar jag nät och lägger över. Det är enda sättet att få lite blomsterprakt. Jag hade blommande vit scilla i en rabatt, men nu finns bara några avbitna bladrosetter kvar.

På baksidan av huset växer ett körsbärsträd. Växte, är nog en bättre beskrivning, för de senaste åren har trädet börjat dö. Det blommar överdådigt i maj men orkar varken bära fram kart eller blad. Jag borde hugga ner trädet men i stället ska jag försöka få det att blomma i blått. Förra våren köpte jag två klematisplantor. Mitt i sommaren slutade de växa och det såg ut som om de torkade och dog. Därför blev jag otroligt glad när jag såg det här:

Gröna fina skott och gott hopp om ett blåblommande träd på sikt.

Rabarberplantan som växt i en stor balja fick en ny placering. Det verkade den inte gilla. Torrt och livlöst tills jag krafsade lite i jorden och hittade spirande skott.

Även björnbärsbusken och den nya krusbärsbusken, som jag satte i höstas, har klarat vintern. Och när det gäller kaprifol är det ingen tvekan: våren får komma med hur många bakslag som helst, den är på gång och vägrar backa.

Det gör den rätt i, tycker jag.