Etikettarkiv: Kråkprinsessan

En vandring i solen

Postat av

Tidningen Skriva ställer i varje nummer följande fråga till en person: Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Det är en intressant fråga, som jag funderat en del över utan att komma på ett svar. Förrän i dag när jag gick barfota i vattenbrynet under min dagliga promenad. Då dök det självklara svaret upp. Åh, om jag hade varit den som skrev En vandring i solen. Om det varit jag och inte Stig Claesson, Slas.

envandringisolen

Den boken har allt. Det där vemodet som jag älskar. Det tilltufsade, främst i form av den alkoholiserade sportjournalisten Tore Andersson som vandrar fram och tillbaka på stranden i semesterparadiset och får till uppgift att gå in skor för ett par som köpt till sin son. Humorn, den stillsamma – låååångt från flabbhumorn som är så populär för tillfället. Kärleken, den omöjliga, mellan Tore och den vackra norska reseledaren. Och så sorgen. Det nästan omänskligt tragiska slutet, som gör att berättelsen stannar kvar i mig för evigt.

Det krävs mod för att skriva ett sådant slut. I en av versionerna till Kråkprinsessan hade jag ett sådant slut. Men jag vågade inte fullfölja det. Det var FÖR hemskt.

Min vandring i solen i dag hade varken vemod eller sorg. Kärleken var till den vackra förmiddagen och humorn låg i de kritvita benen (barmhärtigt nog beskurna i bilden).

IMG_2113

När romankaraktärerna tar över

Postat av
IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.

Många paket blir det

Postat av

pall

Den senaste tiden har varit fylld av tejprullar, kartonger, bubbelplast och böcker. För en vecka sedan landade en pall böcker (i kartonger, tack och lov) på infarten och jag fick bråttom att lasta in dem i bilen och köra till lagret. Efteråt räknade jag ut att jag hade lyft cirka 1.200 kilo den dagen. Inte så underligt att jag fick träningsvärk i armarna. Varje bok väger fysiskt inte så mycket men innehållet har tyngd och förhoppningen är att många ska vilja läsa Joanna Björkqvists reportagebok Våra älskade orkade inte leva, där hon har intervjuat åtta människor vars nära anhöriga tagit sitt liv. Hon har även pratat med två personer som i sitt yrke möter människor i kris – en präst och en psykoterapeut.

Det är med stolthet och tacksamhet mitt förlag, Grim, ger ut boken, som har release i dag.

Samtidigt har försäljningen av min egen roman Sorgbägare, efter att ha fått utlåtande från BTJ, tagit fart och det har kommit beställningar från biblioteken varje dag i två, tre veckor. Bokrean är också på gång (start 25 februari) och i år har förlaget med fyra böcker, Kråkprinsessan, Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett. Jag hade gärna sänkt priset även på Mellan raderna, men tyvärr (eller glädjande?) är den nästan slutsåld, så jag måste ta beslut om jag ska trycka upp ny upplaga eller kanske ge ut boken som storpocket eller standardpocket. I så fall blir det inte förrän lagom till Bokmässan i höst. Det har börjat komma beställningar på de fyra reaböckerna, och sammantaget kan konstateras att tejprullen snart är slut, att jag ska komplettera förpackningsmaterialet med wellpapp och kraftpapper och att armmusklerna även fortsättningsvis får sin dagliga träningsdos även om jag ligger sorgligt efter med besöken till gymmet.

Jag har också en hemlig plan. Det kommer en vecka, inte alltför avlägset, där jag än så länge inte har någonting inbokat och jag tänker försöka hålla det så. Då ska jag försöka sätta mig med min nya roman och försöka komma igång med den. Det är inte utan att jag längtar efter att börja skriva igen.

Men innan dess har jag en del att beta av på listan: uppdatera mitt författarporträtt på Grim förlag, skriva ett par beställda texter, skriva föredrag till författarframträdande i mars, göra e-bok av kommande roman på Grim, utforma ett avtal till kommande utgivning på Grim samt fakturera och bokföra.

Och så hoppas jag att vårens deckarbokflod ska skölja över mig och recensionsböckerna trilla ner i lådan.