I måndags fick jag tillbaka manuset till Kvinnor, vin och vänner med kommentarer från min redaktör, Joanna Björkqvist. I tisdags åkte jag på konstpaus till Louisiana och tänkte knappt på manuset. Och i går var jag grinig.
Det är ett tydligt tecken på att det var dags att börja redigera så i morse öppnade jag ett nytt dokument, lade manusbunten på skrivbordet och började skriva om romanen för tredje gången. Jag kunde ha gått in i det befintliga manuset och petat, strukit och lagt till eftersom det inte var några stora omvälvande förändringar som krävdes. Men jag valde att än en gång börja från scratch och med utgångspunkt från manuset, nu med nyttiga kommentarer, skriva det en gång till. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas: det händer mycket på vägen mellan hjärnan och fingrarna och det är lättare att se de upprepningar som tidigare kommit undan om texten processas genom fingrarna också.
När jag var fjorton år och skrev min första roman gjorde jag utkastet för hand innan jag, med något som inte ens kan kallas pekfingervals eftersom det skedde enbart med ena pekfringret, skrev den på maskin. Redan då insåg jag att det jag höll på med inte var gångbart i längden och jag är tacksam för den insikten och för att jag lärde mig skriva med riktig fingersättning eftersom den är överlägset snabbast.
Jag hade inte skrivit mer än några rader innan jag med välbehag förflyttade mig tillbaka till Fridhems folkhögskola och den där fiktiva sommarveckan som jag skildrar i romanen. På eftermiddagen när jag vittjade brevlådan fick jag dessutom, via posten, en hälsning från folkhögskolan, som konstaterar att sommaren aldrig är långt borta från Fridhem.
Det var visserligen glöggkryddor i brevet men i mitt manus är det vinet som flödar och sommarvärmen ligger tät över Svalöv. Kanske kan jag använda lite av det vinet och göra min egen glöggblandning. Jag tror att personerna i romanen skulle gilla det, åtminstone om de får vara med och provsmaka glöggen.
