En gång hörde jag en manlig komiker, jag tror  att det var Lasse Eriksson, berätta om att han hade upptäckt någonting som han kallade spilltid och som var det mest irriterande han kunde tänka sig. Det var när tvättmaskinen tvättat klart men luckan inte gick att öppna eftersom det, av säkerhetsskäl (?), måste gå viss tid först. Han insåg att han bara stod där och väntade, oförmögen att göra någonting annat, och tiden kändes oändlig och helt bortspilld.

Så känner jag också ibland. Jag ska börja skriva men innan dess måste jag göra ett par saker. Logga in på internetbanken, betala en faktura, skriva ut elektroniska handlingar eller åtminstone titta på dem. Det tar bara några minuter, sedan kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Men inloggningen tar tid. En liten cirkel i vänstra hörnet snurrar och jag kan inget annat göra än att stirra på den. Sedan tar varje moment jag försöker mig på extra långa sega sekunder.

Så kommer jag på att jag ska lägga upp den fina recensionen jag fick för Kråkprinsessan som löpsedel på Bokrondellen, och då är det samma problem där. Sidan med recensionen tar lång tid på sig att komma upp. Jag testar två olika webbläsare och väntar. Väntar. Väntar.

Ett mejl får jag i alla fall snabbt iväg och då känner jag mig befriad från all denna spilltid.

Men fyrtio minuter efter att jag satte mig vid datorn för att börja skriva kan jag äntligen börja. Och kör omedelbart fast. Sitter där och tittar. Väntar. Väntar. Väntar. Det känns inte helt okej att kalla det spilltid, för jag vet ju att det släpper till slut.