Liza Marklund: Lyckliga gatan (Piratförlaget) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Liza Marklunds nya roman heter Lyckliga gatan och handlar om en kvinna, Nora, som flyr sitt hem. Hennes man, riskkapitalisten och före detta riksdagsmannen Ingemar Lerberg, blir svårt torterad av någon som vill veta vart Nora tagit vägen, men mannen kan inte svara eftersom han inte vet.

Samtidigt börjar ett näthat sprida sig mot journalisten Annika Bengtzons chef, Anders Schyman. För många år sedan gjorde han en prisbelönt dokumentär om en kvinna som svindlade och rymde fältet med kappan full av sedlar i specialsydda fickor. Nu påstår signaturen Sanningens Ljus att han ljugit, och att kvinnan i själva verket är död och aldrig rymde.

Bengtzons bittre före detta make ansluter sig till näthatarna och känner sig för en stund riktigt upprymd, medan han odlar sin avsky för Annika, som svek honom så totalt när hon flyttade ihop med hans chef, och funderar på hur han ska kunna undvika att visa sig ute under sommaren med sin amputerade hand.

Liza Marklund är effektiv i sitt sätt att skriva, men det hon har att berätta är snabbt bortglömt. Det är som om hon inte själv är riktigt engagerad, att hon går lite på autopilot. Jag hittar inget djup någonstans, alla karaktärer rör sig på ytan och det hela blir en högst ordinär thriller av det slag som det finns alldeles för många av. Och det övervåld som beskrivs i tortyrscenerna förstärker bara känslan av att Liza Marklund på allvar är trött på sin snokande reporter, och tar till spekulativt våld på samma sätt som amerikanska thrillerförfattare gör när de går på tomgång.

Och slutet? Vart tog det egentligen vägen?

För den som är intresserad av att läsa om vart tidningsbranschen är på väg är boken läsvärd. För alla andra krävs annan motivation.