Skrivdagbok

Skärmavbild 2013-12-04 kl. 12.41.04Nu har det gått precis tre veckor sedan jag började skriva min nya roman. I min plan ingick att jag skulle skriva varje dag. Det har jag inte gjort. Några dagar här och där har jag haft annat jobb, och någon lördag har jag blivit sittande framför Vinterstudion i teve i stället för att vara duktig och skriva.

Men det går ändå framåt, långsamt och lite trevande. Cirka 28 A4-sidor har det blivit hittills och i magen känns en stilla förväntan inför fortsättningen. Det sägs att man kan skriva 27 sidor i ett första rus, sedan hinner verkligheten ikapp och om man byggt det man har skrivit enbart på inspiration har den börjat tryta då. Jag har inte drivits av någon inspiration, och det har stundtals känts väldigt segt och omöjligt. I alla fall de första tre-, fyrahundra tecknen. Sedan har det gått lättare och jag har fått ihop några tusen tecken och ytterligare en liten bit i den mosaik som jag lägger.

För att hålla lite koll på mig själv har jag börjat föra en virtuell skrivdagbok. I den plitar jag ner känslan jag haft, antal tecken jag åstadkommit och om det är något annat jag bör tänka på. Jag gjorde så även när jag skrev den slutgiltiga versionen av Kråkprinsessan, och i efterhand var det spännande att läsa.

På skrivarkurser och i skrivhandböcker sägs det alltid att man måste ha konflikter i berättelsen. Det har gjort mig fundersam. Vad menas egentligen? Mina berättelser flyter stilla och det händer inte speciellt mycket. Visst hamnar huvudpersonerna i svåra situationer, men kan man kalla det konflikt? Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att omsätta den teoretiska kunskapen från skrivkurser till praktisk handling. Men nu lägger jag märke till alla de där små konflikterna, de som inte handlar om liv eller död, om hat och de stora händelserna, och hur naturligt de kommer in i manuset. Så kanske har jag börjat lära mig vad en konflikt är.

Jag tänker fortsätta ta det lugnt i december, skriva ett par timmar om dagen och inte mer. Men efter jul – då blir det allvar. I februari ska jag bli klar med ett första utkast och för att lyckas med det krävs ett annat fokus än vad jag hittills haft.

Jag måste erkänna att jag ser fram emot det. Att skriva är faktiskt det bästa jag vet.

Med rösten som ett verktyg

Nu har jag läst igenom mitt manus högt, och jag är redo för nästa steg i processen, det vill säga inlagan. Först ska jag göra en mall, eller granska de jag redan har för att se om det är någon av dem som jag kan återanvända.

Jag har undrat lite över att jag känt mig trött och sliten i halsen de senaste dagarna, men nu inser jag att det naturligtvis har med läsandet att göra. Det är ansträngande att läsa högt. Jag är imponerad både av alla föräldrar som läser kapitelböcker högt för sina barn, och av skådespelare som läser in ljudböcker. Där håller det inte att ha en röst som blir trött efter några kapitel. Men de är förstås skolade, rösten är deras verktyg.

Jag trodde att det skulle gå snabbare att läsa, det brukar göra det. Men den här gången fanns mycket att ändra och det krävs koncentration rakt igenom så att inte tankarna fladdrar iväg åt andra håll och läsandet bara blir ett meningslöst rabblande.

Nu hoppas jag kunna vara riktigt effektiv och göra klart inlagan på några få dagar så att jag direkt efter nyår kan beställa provtryck.

Ännu har jag inte tagit itu med baksidestexten. Att spara det värsta till sist – hur smart är det? Kanske låter jag bli att skriva något. Ger bara en brutal uppmaning: LÄS!

En del författare säger att de inte har en aning om vad deras roman handlar om förrän de läst de första recensionerna. Jag vet vad min handlar om, men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett lockande sätt?

Vädermässig kulturkrock

När jag tittar upp från datorn och genom dörröppningen från biblioteket, via hallen och vardagsrummet, ut genom fönstret, ser jag att körsbärsträdet nästan tappat alla sina blad.

Yrvaket undrar jag hur det gick till? I manuset jag jobbar med är april på väg att gå över i maj och det kan skymtas ljust gröna blad på träden.

Inte ens om jag skyndar på hinner jag i kapp. Romanen slutar i midsommartid och jag ska var klar med redigeringen i december.

Kanske är det rätt tid att redigera manus nu. I synnerhet om de utspelar sig när ljuset är på väg tillbaka efter en lång kall vinter.