Gamla hjältar blir som nya

Jag har med stor behållning läst deckare i nästan hela mitt liv. Först var det Maria Lang och Stieg Trenter som upptog mitt intresse, och när det gäller Lang återvänder jag ständigt till henne. Av min Trentersamling (i det närmaste komplett) har jag däremot aldrig läst om en enda bok, oklart varför.

Agatha Christie är en annan författare som jag samlat på mig några böcker av. Dessa har jag inte heller läst om, men om jag skulle leta i samlingen kommer jag snart att upptäcka att det i princip enbart är böcker med den förtjusande Miss Marple i centrum. Jag har nämligen aldrig tyckt om Monsieur Poirot.

poirot_1413271c

Bild lånad från internet

Fast det är aldrig för sent att ändra sig. Sedan streamingtjänsten Netflix kom in i mitt liv, tillsammans med Apple-tv, har jag tittat på åtskilliga avsnitt av serien med den lille belgiske mästerdetektiven. David Suchet är oslagbar i rollen som Poirot och jag har börjat vackla när det gäller frågan vem som är bäst: Marple eller Poirot. Det har till och med gått så långt att jag överväger att börja läsa Christies böcker där han är huvudperson.

Men kanske är det bäst att hålla sig till tv-versionen, så jag slipper bli besviken.

Kristina Appelqvist – De blå damerna/Recension

Kristina Appelqvist – De blå damerna (Pocketförlaget)

9187319594Den fjärde och avslutande delen i Kristina Appelqvists deckarserie om universitetsrektorn Emma Lundgren och hennes man, kriminalkommissarie Filip Alexandersson, utspelar sig i konstvärlden. Som vanligt är handlingen förlagd till Skövde, dit världens blickar vänder sig då en av Vincent van Goghs berömda tavlor, Det gula huset, stjäls. Att konsthallen lyckats få låna några av van Goghs målningar från museet i Amsterdam är naturligtvis märkligt men ges en förklaring som möjligen inte är fullt trovärdig men ändå lite roande.

Läsaren vet från början vem som är skyldig till konststölden. Men när konsttjuvarna kliver in i hissen efter kuppen gör de en makaber upptäckt. Chefredaktören för en av dagstidningarna i Skövde har skjutits till döds.

Den mördade visar sig vara medlem i ett hemligt sällskap, De blå damerna. Det är en vänförening som bildades på Kreta för tjugo år sedan, av fyra unga kvinnor som lovade att stötta och peppa varandra hela livet. Har mordet något med sällskapet att göra? Eller med konstkuppen?

De blå damerna är en klassisk pusseldeckare i samma tradition som Maria Lang. Det är trivsamt, inte speciellt våldsamt och ibland tvingas man blunda för en del felaktigheter i texten. Den fjärde romanen är den bästa, men trots det har författaren bestämt sig för att avsluta serien och påbörja en annan. Och det är kanske inte så dumt: att ständigt tvingas placera Emma i centrum blir till slut en smula krystat.

OS och läsolydnad

Jag avskyr OS. Jag visste att det skulle bli så här, att jag skulle bli sittande framför teven och SVT Play, oförmögen att stänga och gå ut i sommaren. I går drog friidrottstävlingarna igång och nu är det verkligen kört. Jag kommer att följa varenda kvaltävling, varenda hopp, löpsteg, allt.

Det är bara att inse att de här OS-dagarna är förlorade.

Förlorad känner jag mig också när det gäller läsandet. Flera böcker har jag öppnat och påbörjat men slagit ihop och lagt undan. I stället för att tillägna mig litteratur som det pratas och skrivs om har jag tagit min tillflykt till Maria Lang. Och förvånas, än en gång, över hur bra hennes tidiga böcker faktiskt är. Lika dåliga är de tio sista. Men med den produktion hon hade, en bok om året från 1949 till 1990, är hon ursäktad. Fyrtiotvå böcker, 42. Det är ofattbart.

I morse läste jag ut Se döden på dig väntar. Medan jag väntar på att höstens recensionsböcker ska dyka upp i min brevlåda får det bli en Lang till. Eller två. De är så välsignat korta att man slukar dem snabbt.

Och på redigeringsfronten går det långsamt framåt. Innan OS-tävlingarna kör igång på förmiddagarna hinner jag sitta en timme vid datorn. Men det stundar snart bättre tider. Och det är trots allt inte OS mer än vart fjärde år.