Jag är inte odelat positiv till mina egna romankaraktärer, inte ens de som har huvudrollen i böckerna. Solbritt i Kråkprinsessan, exempelvis, tycker jag förfärligt synd om men under alla de år hon vägrade lämna mig i fred, såg på mig med sina nästan onaturligt ljusa ögon och på sitt trubbiga sätt tvingade mig att skriva vidare var jag inte en enda gång lockad att bjuda in henne på fika eller dela några förtroenden med henne. Hemskt, jag vet, men hon VAR jobbig och inte lätt att förstå sig på.

Monika i Glömskelunden är nästan ännu svårare att förstå sig på. När hon följde med tre män till ett hotell i syfte att ha sex med dem hade jag oerhört svårt att ta det till mig. Jag hade med hennes historia i en av de otaliga versioner jag skrev av Kråkprinsessan, och varje gång rusade jag snabbt förbi och försökte gömma undan den incidenten. Tills jag insåg att det var mer än en incident och att den inte lät sig gömmas undan. Tycker jag om Monika? Nja, det är nog med henne som med Solbritt, jag tycker mest synd om henne.

Men i Snökupan, där hon är med i två korta scener, har jag låtit henne träffa den av mina romankaraktärer som jag tycker allra mest om: Roine. Jag är lite svartsjuk på henne (det kunde gott ha fått vara mig han fick syn på vid den där bardisken) men jag unnar henne ett bättre liv än det hon har i Glömskelunden.

I Snökupan är det annars Carina som är huvudperson. Hon och hennes syster och systerdotter. Systern, Anne, är fullkomligt hopplös och jag kan inte annat än skaka på huvudet åt henne. Klara, Carinas systerdotter som bor hos henne i stället för med sin mamma, tycker jag bättre om även om hon verkligen är pain in the ass ibland. Och Carina själv, då? Henne har jag också lite svårt för. Det är som om jag inte kan fästa mig riktigt vid någon av mina romanfigurer, som om jag inte vill göra det. Jag vill nog att det ska skava lite, att de ska ha både goda och sämre egenskaper.

Boel i Mellan raderna är antagligen den av kvinnorna i mina böcker som jag är mest överens med. Hon och jag är också mest lika i ålder. Jag gillade att skriva om henne. Caroline i Sorgbägare, min senaste roman, har störst integritet och släpper mig inte in på livet. Hon är en sådan person som jag knappt skulle våga närma mig, men om hon ville bli min vän skulle jag inte vända henne ryggen. Jag beundrar henne och är lite rädd för henne men jag är inte helt övertygad om att jag tycker om henne.

Oavsett om jag gillar mina romankaraktärer eller inte är jag intresserad av att få veta hur det går för dem. Det är huvudsaken. Om jag uppfinner en karaktär och upptäcker att jag är ointresserad av hen får hen försvinna ur handlingen och ersättas av en annan. Livet är hårt även för pappersfigurer.

Övriga delar i serien, Romankaraktärer, del 1 och Romankaraktärer, del 2