Med förebild i verkligheten

omslagMina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

Mål för mållösa

bloggbildEn dag i februari när jag var ute och gick kom jag på vilket kommersiellt mål jag skulle ha med mitt författarskap. Jag skulle sälja böcker för minst hundra kronor om dagen. Det borde inte vara omöjligt, även om jag är sämre än sämst på att marknadsföra dem och mig. Jag har dessutom satt ett lågt f-pris på samtliga mina böcker, varför det inte blir så många kronor för varje såld bok.

Vid det laget var det ännu en månad kvar innan senaste romanen, Mellan raderna, skulle komma ut, men jag hade redan i början av januari inlett Grim förlags e-bokssatsning (min debutroman Och natten är lång och svår kom som e-bok ett år tidigare) genom att ge ut en första novellsamling om tre noveller (Systrarna Jönsson och två till). Den följdes av ytterligare en samling (Stendöd i Prag och lite till) och därefter var jag redo att ge ut Kråkprinsessan som e-bok. Det var i början av februari och då kom också kommersen igång. Bara ett fåtal köpte boken, men desto fler laddade ner den via bibliotek. Vilken trevlig sysselsättning, att logga in på Elib och kolla försäljningsloggen!

Snart hade jag konverterat även Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett till epub-fil, och även producerat en tredje novellsamling, Midsommarnattsdrömmen och ännu mer. När Mellan raderna kom ut, 25 mars, var även e-boksversionen ute till försäljning och utlån.

Så att formulera min ekonomiska målbild var inte helt orealistiskt. För säkerhets skull lade jag även till ett delmål: att inte nolla.

Nu har det gått några månader och jag kan konstatera att jag HAR nollat. Inte bara en dag utan flera. Statistiken ser för tillfället riktigt sorglig ut och för att ytterligare gnugga in salt i mina sår räknade jag ihop hur mycket jag sålt för under de veckor som gått sedan jag formulerade målet.

Det är nitton hela veckor (plus fyra dagar, då jag sammanlagt sålde för 879 kronor) och med ett litet leende inser jag att jag i alla fall är bra på att formulera mål. Under de här nitton veckorna har jag i genomsnitt sålt för 101 kronor om dagen och ligger alltså på plus! Jag är medveten om att det inte behövs mer än ett par veckor till för att jag ska hamna efter i statistiken, men jag valde att kolla just nu, eller hur?

För att vara på den säkra sidan, jag är inte en sådan som vill sätta orealistiska mål utan vill verkligen att de ska vara både möjliga och troliga att uppnå, har jag bestämt att det här målet inte behöver uppnås med en gång utan kan ses långsiktigt.

Så nu är mitt primära mål att inte nolla. Därför: kom igen! Gå in och låna mina e-böcker! (Låna gärna Anna Maria Schymans Skönt förvirrad kvinna samtidigt! Det är Grim förlags första utgivna bok av en annan författare än mig själv. Snart kommer det en till!) Eller köp dem billigt hos någon av nätbokhandlarna! Ni vill väl inte att jag ska gå som en nolla genom livet!

 

Ljudlig inspirationskälla

omslagmrJag fick idén till min nya roman Mellan raderna genom ett radioprogram. Det tog några år från ord till handling och under tiden lyssnade jag på programmet flera gånger. Varje gång kände jag samma behov av att berätta MIN story utifrån det jag hörde. Den om en ensam gammal kvinna som dör utan att någon saknar henne. Vem var hon? Vad hade hon haft för liv?

Nu har jag lämnat Astrid Levin och hennes öde bakom mig, och konstaterat att Boel Lindkvists historia blev den mest framträdande i romanen. Så kan det gå när man lär känna någon och tycker att de är värda att följa en bit på vägen.

I år skriver jag ingen roman. I år tänker jag. Snart har halva året gått och jag känner att jag måste sätta fart på tankarna så att jag kan börja skriva nästa år. Jag planerar några veckors ledighet från jobbet i början av året, och då gäller det att jag inte sitter där som ett frågetecken utan annat än en vag idé om vad nästa roman ska innehålla.

Just nu beter jag mig som en samlare. Alla förflugna tankar och funderingar hamnar i en fil i Evernote. Länkar till bloggar, bilder, artiklar – allt som kan vara av intresse, och en hel del annat också.

I dag ringde mamma och bad mig komma till henne med en högtryckstvätt. Den är för otymplig att ta på cykeln så jag satte mig i bilen. Hon bor bara en liten bit från mig och bilturen varade i några minuter. Ändå lyckades jag pricka in ett radioprogram som fick mig att skruva upp volymen. Den handlade om husvagnsentusiaster. Och om en kvinna som hade olika larm som varnade för allt från gasläckor till inbrott. Dessutom hade hon en pistol av typen soft air gun, som hon sköt på eventuella inkräktare med.

Hon verkade väldigt nöjd och glad med sitt husvagnsliv och när hon parkerat vagnen vid en vacker sjö någonstans i det fria, långt från alla campingplatser, kände hon sig rik som fick uppleva så vacker natur.

Någonting gick emellertid igång i min fantasi och ett par timmar senare klickade det till i min hjärna. Ja men visst, så är det förstås!

Och ytterligare en pusselbit kan läggas till de övriga.