Mellan pannkakor och böcker

omslagmrIbland undrar jag hur jag egentligen tänker. På måndag kommer min nya roman, Mellan raderna, ut. Efter att ha gett ut flera titlar på Grim förlag vet jag att Förlagssystem, som jag har kommissionsavtal med, gör en beställning lagom tills boken kommer ut. Visst vore det då smart att ha böcker hemma? Har jag det? Nej.

Antingen fattar jag inte att boken ska komma ut eller också bryr jag mig inte. Inget av alternativen känns trovärdiga.

Nu har jag i alla fall chansat på rätt vikt på paketet, skrivit ut adresslapp (efter att först ha tvingats till ominstallation av nödvändig plugin) och plockat fram kartong. I eftermiddag kör jag om lagret på väg till jobbet och packar ner böcker. Samtidigt tänker jag ta med mig en låda eller två så jag har när det kommer fler beställningar.

Kunde jag inte ha gjort detta tidigare? Jo.

Och medan allt det här pågår står jag samtidigt vid spisen och steker pannkakor för att göra crepes som jag ska äta på jobbet i kväll. Eftersom jag har världens bästa pannkaksjärn, i gjutjärn, får jag samtidigt lite träning av att lyfta laggen då och då och pannkakorna blir precis så snygga som jag vill att de ska bli.

Innan jag beger mig av till jobbet ska jag även hinna äta lunch. I stora stycken består mitt liv av mat, jobb och böcker.

I natt låg det en ny recensionsbok i lådan när jag kom hem från jobbet. Den ser jag fram emot att läsa, med start redan i morgon.

 

The Hour

the_hour_series_2_2_disc_importI går kväll tittade jag på de tre sista avsnitten av BBC-serien The Hour, andra säsongen. Jag är djupt tagen och har inte hämtat mig än. Det är en fruktansvärt bra serie, välgjord, med bra intrig, intressanta karaktärer och utmärkta skådespelare.

I nya numret av Svensk Bokhandel läser jag att det finns de som menar att tv-serien är den nya romanen. En författare, Wendy Wax, har tagit konsekvenserna av detta och skrivit en roman som heter While We Were Watching Downton Abbey. Om jag skulle skriva en roman om vad som pågick medan jag tittade på The Hour skulle nog ingen vilja läsa den. Och själv skulle jag, på varje sida, skriva SE DEN! Se den i stället.

Jag tänker framför allt på scenen där den otroligt kontrollerade nyhetschefen bryter ihop. Hur svår den scenen skulle vara att gestalta i en roman. Det finns två människor i rummet men ingen dialog, bara en man som maniskt flyttar papper och pennor över skrivbordet i ett försök att behålla kontrollen innan smärtan slutligen rinner över och ut.

Det är så bra! Jag önskar att jag kunde skriva så bra. Skriva något som var så spännande och så gripande.

I stället jobbar jag vidare i eboks-fabriken. Den 25 mars kommer Mellan raderna ut, både som pappersbok och i eboks-format.

I kväll ska jag börja se om första säsongen av The Hour. Jag hoppas verkligen att det kommer en tredje säsong. Och att det som såg ut att hända i slutscenen faktiskt inte hände.

Bakslag för våren

ishavetDet är visserligen vackert med intensivblått hav, men isen i förgrunden kunde jag varit förutan. En snabb promenad ner till havet och tillbaka igen var vad jag behövde för att vara redo för en eftermiddag och kväll i gruvan.

På hemvägen gick jag förbi ett hus som håller på att förvandlas från sommarstuga till permanent boende. Redan i höstas såldes huset och ett par flyttade in. Ganska snabbt stod det klart att de skulle bo i huset året om. Det var väldigt trevligt att se ljus i fönstren när jag körde förbi på väg hem från jobbet på nätterna.

Och nu händer det stora saker. Nästan alla träd på tomten har tagits ner, takpannorna på ursprungsstugan har plockats ner och fönster byts ut. Några profiler markerar att det ska ske ett bygge i direkt anslutning till huset.

Jag ser fram emot att följa bygget så här på lagom avstånd. Och i samma stund inser jag att det finns en speciell koppling mellan mig och hus. Det märks inte minst i mina romaner. Allihop har hus som viktiga beståndsdelar.

I den allra första, Och natten är lång och svår, finns ett ödehus som spelar viss roll i handlingen. I Kråkprinsessan utspelar sig en del av händelserna i ett tornhus. Samma hus finns med i Glömskelunden. Även i Snökupan är huset där några av huvudpersonerna bor centralt i handlingen.

Och i Mellan raderna går Boel omkring och vantrivs i huset hon och hennes familj bott i under många år.

Själv är jag nöjd och glad i mitt lilla blå. Tacksamt medveten om att jag har det stora blå en kilometer västerut.