Försök till baksidestext

omslagJag satt i går och försökte pressa ur mig en baksidestext. Boken ska snart vara klar och det måste stå något på baksidan. Så här ser det ut för tillfället. Vad tror ni? Blir ni avskräckta och väljer en annan bok?

Jag hoppas att det i alla fall är något att bygga vidare på.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne.
Boel Lindqvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt i Penzance i Cornwall för trettio år sedan.
Boel, som är uttråkad i sitt äktenskap och längtar bort, bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid.
I själva verket behöver hon tänka. Var livet inte mer än så här? Är det verkligen slut nu, vid dryga femtio? Om inte, vad är det egentligen hon vill?

Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna och en del lösa trådar plockas upp och knyts samman.

God jul!

CIMG0182God jul och gott nytt år!

I väntan på tomten bakar jag saffransbiscotti och fortsätter högläsning av mitt manus. Jag hoppas bli klar med de sista sidorna i morgon. Sedan blir det ett par dagars ledighet då jag grottar ner mig i julklappsboken (PD James När döden kom till Pemberley) och lite julgodis (tyvärr en lågbudgetvariant eftersom min hovleverantör av godis hade stängt över jul). Snart är jag i mål med Mellan raderna. Mer än så varken kan eller vill jag begära. Jag kommer att sakna att vistas i min romankaraktär Boels närhet. Hon är nog den enda av mina huvudpersoner som jag verkligen tyckt om. De andra har jag mer varit fascinerade av.

Snart kommer snön, sägs det. En vit jul även i södra delarna av landet? Så vackert inbäddad av snö som min paviljong var för ett par år sedan vågar jag i alla fall inte hoppas på.

 

 

 

 

 

 

 

Slutet nått – allting gott

Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.