Recension av Hundra dagar kvar

Min författarkollega Monika Häägg har läst Hundra dagar kvar och skrivit en fin recension om den. Det känns extra fint att hon, precis som några andra läsare, har förstått vad jag ville åt med romanen. Att jag ville skildra 1970-talet ur arbetarperspektiv. Att fabriken dit jag förlagt berättelsen var viktig för handlingen. Jag tror inte att den här romanen passar alla och jag måste tyvärr säga att det inte gör mig ett dugg ledsen. Romanen är skriven för dem som var med på den tiden. I bästa fall lyckas jag även fånga intresset hos läsare som egentligen är för unga och det är i så fall bonus. Sedan jag började skriva har jag velat skriva en arbetarroman och med Hundra dagar kvar har jag gjort det. Alla kanske inte uppfattar den så: en del tycker att den är trevlig, andra att den är smutsig och oförsonlig och den har till och med blivit kallad feelgood. Varje läsare har tolkningsföreträde. Men givetvis blir jag mer glad över somliga kommentarer än över andra. När jag får höra att det här är den bästa roman jag skrivit, att fabriksskildringen är minst lika bra som Elena Ferrantes – då känns det att jag har nått fram.

Att många önskar och nästan förväntar sig en fortsättning försöker jag inte tänka på just nu, för någon sådan finns inte inom mig. Men man vet aldrig – kanske får Eva, Malin och Greta från romanen för sig att hitta på något som jag måste skriva ner.

Monika Häägg skriver om Kvinnor, vin och vänner

I dag skriver min författarkollega Monika Häägg om Kvinnor, vin och vänner på sin blogg. Romanen utspelar sig under några sommardagar på Fridhems folkhögskola och Monika berättar om hur hon själv sökte till en ettårig teaterutbildning på skolan.

Jag har bara gått sommarkurser där, i år blir det för åttonde gången jag styr mot Svalöv. Undrar om jag får träffa Carina, Boel och Caroline då.

Att bli recenserad – eller inte

Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.

En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.

hallandsposten_rec

För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.

I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.

Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.

Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är  en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.