När jag gick i lågstadiet fick vi smycka klassrummet kvällen före skolavslutningen. Jag tog alltid med mig en stor bukett lila syrener, eftersom vi hade ett stort syrenträd med ljuvligt dubbla blommor.

Många andra tog med liljekonvalj och det var jag djupt avundsjuk över. Liljekonvalj var så oändligt mycket vackrare än syrener.

På avslutningsdagen doftade hela klassrummet som ett bättre parfymeri, och säkert var det en och annan som mådde illa och fick huvudvärk på kuppen.

Nu har jag både syrener och liljekonvalj i min trädgård. I dag, på Mors dag, när mamma och jag skulle köra till kyrkogården för att sätta blommor på mormors grav gick jag ut för att plocka några blommor. Jag hittade några stora vackra liljekonvaljstänglar och drog försiktigt upp dem, stack dem till näsan och drog in doften.

Och hittade rakt tillbaka till barndomen, kvällen innan sommarlovet skulle börja, klassrummet var smyckat och blomdoften låg tung.

Aldrig har doften av syrener fört mig dit, trots att jag i vuxen ålder håller den doften högre. Men det är något med liljekonvalj och skolavslutningar.

Och med liljekonvalj och Mors dag. Eller mormors dag.