Om man är publicerad författare utsätter man sig för risken att få sina böcker mosade och nerspydda. Samtidigt finns möjligheten att få de allra vackraste lovorden över samma böcker.

Jag har aldrig blivit riktigt sågad för någon av mina böcker. Den allra första kom ut för första gången i mitten av 1980-talet och då var det vanligt att böcker av okända författare recenserades i dagstidningar. Det blev nog närmare tjugo recensioner. Några var positiva, andra var neutrala och några mer skeptiska. Men riktigt nersablad blev jag inte.

Det blev jag inte heller för någon av de kommande böckerna. Lite sval kritik, eller lågt betyg på Boktipset-sajten, är vad jag kunnat hitta. Men i går kväll hittade jag en sajt där Snökupan fick sig en riktig uppkastning. Mannen som läst tyckte att den var fantastiskt löjligt skriven, av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang.

Först log jag lite åt råsopen. Sedan kände jag hur den bet sig fast, på ett helt annat sätt än alla de positiva omdömen boken fått. Hur kommer det sig?

Varför är det lättare att fästa sig vid negativ kritik? Lättare att tro på? När jag får positiv kritik blir jag väldigt glad. En stund. Sedan tänker jag att de säkert säger/skriver så för att vara snälla. Inte kan de mena det? Att det jag skriver skulle vara så bra att det berört dem? Är det inte snarare skrivet av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang?

Camilla Läckberg får nästan dagligen utstå vass kritik. Hur tacklar hon det? När den drabbar henne sker det inte precis i det tysta. Leif GW uttryckte något förklenande om hennes språkbehandling och blev det stora tidningsrubriker. Hon svarade med att ge honom en prenumeration på den hästtidning han jämförde hennes språk med. Men nog måste det svida ibland. Trots att hon har miljontals positiva läsare.

Simona Ahrnstedt får också ta emot en del rätt negativa omdömen om sina böcker. Hon lägger ut allt på sin hemsida, vilket jag tycker är starkt. Kanske gör det mindre ont om det negativa kommer fram i ljuset och kan ventileras och vridas på av fler? Påverkar kritiken henne? Ger hon kritikerna rätt? Blir hon förminskad av de vassa orden? Mer än hon lyfts av de positiva?

Jag tycker att negativ kritik kan vara positiv ibland. Om den är väl underbyggd. Då kan det finnas mycket att fundera på, att lära sig av och faktiskt ha stor nytta av. Men en enstaka mening, som den om Snökupan, ger bara en sur eftersmak. På vilket sätt var boken löjligt skriven? Var det för att läsaren inte förstått den och uttryckte sin ilska över det? Blev han ”tvingad” att läsa av någon som rekommenderat den, och när den inte levde upp till förväntningarna blev han förbannad? Jag hade gärna velat ha en förklaring, så jag hade haft något att förhålla mig till. Något jag kanske kunde tänkt på nästa gång jag skriver en roman.

Men samtidigt vet jag att när boken är tryckt och distribuerad är den inte längre min. Då lever den sitt eget liv och det är upp till och var och en att tolka den hur som helst.

Det är inte alltid roligt. I synnerhet om man vill vara författare och har mer vilja än talang.