Min författarkollega Monika Häägg har läst Hundra dagar kvar och skrivit en fin recension om den. Det känns extra fint att hon, precis som några andra läsare, har förstått vad jag ville åt med romanen. Att jag ville skildra 1970-talet ur arbetarperspektiv. Att fabriken dit jag förlagt berättelsen var viktig för handlingen. Jag tror inte att den här romanen passar alla och jag måste tyvärr säga att det inte gör mig ett dugg ledsen. Romanen är skriven för dem som var med på den tiden. I bästa fall lyckas jag även fånga intresset hos läsare som egentligen är för unga och det är i så fall bonus. Sedan jag började skriva har jag velat skriva en arbetarroman och med Hundra dagar kvar har jag gjort det. Alla kanske inte uppfattar den så: en del tycker att den är trevlig, andra att den är smutsig och oförsonlig och den har till och med blivit kallad feelgood. Varje läsare har tolkningsföreträde. Men givetvis blir jag mer glad över somliga kommentarer än över andra. När jag får höra att det här är den bästa roman jag skrivit, att fabriksskildringen är minst lika bra som Elena Ferrantes – då känns det att jag har nått fram.
Att många önskar och nästan förväntar sig en fortsättning försöker jag inte tänka på just nu, för någon sådan finns inte inom mig. Men man vet aldrig – kanske får Eva, Malin och Greta från romanen för sig att hitta på något som jag måste skriva ner.
