Etikettarkiv: recension

Michael Connelly – Det brinnande rummet/recension

Postat av

connelly

Michael Connelly: Det brinnande rummet
Översättning: Patrik Hammarsten
Norstedts

För ganska många år sedan fick jag plötsligt och oväntat nog av Michael Connelly. Det var när jag kommit en liten bit in i Månskugga, en av de böcker som inte handlar om Harry Bosch. Jag tyckte inte att den var dålig, men från en sida till en annan tappade jag intresset, slog ihop boken och gick vidare. I vår bestämde jag mig för att återuppta kontakten och läsa den senaste Boschdeckaren, Det brinnande huset.

Sedan några år tillbaka jobbar Bosch med gamla fall, så kallade cold cases. Han har fått en ny partner, en ung kvinna som heter Lucia Soto och som han har stora förväntningar på. Han tänker lära henne allt han kan innan han går i pension. I värsta fall är det inte mer än ett år dit, något Bosch inte alls ser fram emot.

Fallet som Bosch och Soto får hand om visar sig vara både större och mer komplicerat än vad någon räknat med. När en man dör tio år efter att en förlupen kula trängt in i honom finns i princip ingenting att gå på. Ingen greps för mordförsöket, det var knappt ens någon som förhördes och kulan som var omöjlig att plocka ut medan mannen levde är inte till någon nytta om inte vapnet kan hittas.

Samtidigt upptäcker Bosch att Soto i smyg undersöker ett annat gammalt fall som det visar sig att hon har ett personligt intresse i.

Att träffa Harry Bosch igen efter alla dessa år var angenämt. Jag har saknat honom och jag har missat en del sedan senast och känner att jag måste uppdatera mig. Det jag uppskattar mest är att tiden inte har stått stilla för Bosch. Precis som de flesta andra människor har han åldrats.

En annan före detta favorit som jag också återvänt till i vår är Kay Scarpetta, Patricia Cornwells minst sagt framgångsrika rättsmedicinare. Det jag direkt slogs av när jag började läsa Grön död var att ingenting har hänt under de år Scarpetta och jag varit åtskilda. Pete Marino är fortfarande röd i ansiktet och svartsjuk på Benton, Lucy är otroligt vältränad och svåråtkomlig och Scarpetta har haft ålderskomplex i tjugo år utan att egentligen bli äldre. Mer om Grön död kommer i recensionen 4 maj.

Lucie Whitehouse – Före dig/recension

Postat av

Lucie Whitehouse: Före dig
Översättning: Maria Bodner Gröön
Etta förlag

whitehouse

Hannah Reilly åker till Heathrow för att hämta sin man, Mark, som varit i New York på en affärsresa. Planet landar, passagerarna kommer gående genom ankomsthallen men Mark är inte med. Han är inte heller med något av de andra flighterna från New York, så Hannah tvingas åka hem ensam.

Det blir en orolig natt innan hon får kontakt med sin man, som förutom att ha tappat sin mobil och råkat ut för en rad missöden mår bra och räknar med att komma hem inom ett par dagar. Men när Hannah försöker nå honom på hotellet visar det sig att han aldrig checkat in där. Och när hon tar kontakt med han kollegor blir de förvånade över att inte hon och Mark är i Rom, eftersom det är vad han sagt till dem.

Hannah börjar rota i Marks förflutna, hittar saker som han aldrig berättat om och tvingas inse att han har ljugit om sitt förflutna. Men sedan kommer han hem och allt blir – nästan – som förut. Åtminstone för en kort period.

Före dig är Lucie Whitehouses tredje thriller. Den är läsvärd även om tempot stundtals blir stillastående, framför allt i första halvan av boken. Senare delen är rappare och har inte lika många transportsträckor och med de många vändningarna som berättelsen tar hålls intresset vid liv.

I en helt annan bok jag läst i vår besvärades jag en del av överanvändningen av ”styng av”. I Före dig stavas det ”stygn av” i stället, och används lika frekvent. Finns det verkligen inga andra ord för att uttrycka det där plötsliga hugget av avund, sorg, i hjärtat eller vad det nu handlar om?

Mikaela Bley – Lycke/recension

Postat av

Mikaela Bley: Lycke
Lind & co

lycke

Mikaela Bley ska bli Sveriges nästa stjärna på kriminalförfattarhimlen. Jag vet inte vem som har bestämt det men uppenbarligen är hennes debutroman Lycke uppmärksammad redan från början. Och det är väl så en lysande karriär ska inledas.

Författaren har tidigare arbetat som inköpare på TV4 men satsar nu helhjärtat på skrivandet. Att hon har en bakgrund på tv gör valet av huvudperson självklart. Möt Ellen Tamm, kriminalreporter med döden i ständigt sällskap. Bortsett från olika bakgrund och familjeförhållande finner jag många likheter mellan Ellen Tamm och min namne, journalisten Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker. Båda är halstarriga och vägrar ta order, båda kör huvudet i väggen gång på gång utan att förstå det och båda är så omöjliga som personer att jag skulle springa all världens väg om jag hade oturen att stöta på dem utanför bokpärmarna.

Lycke är en åttaårig flicka som försvinner spårlöst från Kungliga Tennishallen i Stockholm. Hennes föräldrar är skilda, pappan är dessutom omgift med en svartsjuk kvinna som vägrar släppa in Lycke i den nya lyckliga familjen. Mamman har å sin sida svårt att släppa ut sin före detta man ur sitt liv och ingen av dem verkar se hur illa Lycke far av att inte få ta plats.

Ellen Tamm får av sin chef och före detta pojkvän i uppdrag att göra bra nyhet av försvinnandet. Hon blir besatt av att försöka hitta Lycke, och vägrar inse att hon borde släppa fallet när det blir personligt och hon riskerar bränna sig ordentligt. Demonerna som skymtar i bakgrunden blir allt tydligare och trots ihärdiga försök går det inte att dränka dem i vinmissbruk.

Brott mot barn är det värsta som finns och det brukar vara näst intill outhärdligt att läsa om det, även i fiktionens form. Men jag har märkligt svårt att bli engagerad i den här historien. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske sättet som det berättas på. Perspektiven flyttas hela tiden, åtminstone inledningsvis, mellan Ellen, Lyckes mamma, styvmamman och Mona, kvinnan som anställts för att ta hand om Lycke. Att byta berättarperspektiv brukar vara ett bra sätt att gå driv i texten men här blir det precis tvärtom. Alla inblandade beter sig underligt utan att läsaren får veta varför. När Ellen betalar flera tusen kronor kontant för en kopp kaffe undrar jag om jag har läst fel och det tar mer än halva boken innan jag får förklaringen. Och då har jag för länge sedan tappat intresset för frågan.

Boken tar sig efter 200 sidor och till slut har jag nästan glömt irritationen jag kände under den första halvan av boken. Men jag är tveksam till att vilja läsa mer om Ellen Tamm. Hon är helt enkelt inte tillräckligt intressant.