Etikettarkiv: recension

Till offer åt Molok

Postat av

Åsa Larsson: Till offer åt Molok (Albert Bonniers förlag)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Det är fyra år sedan Åsa Larssons senaste roman kom. Den nya, Till offer åt Molok, skulle ha kommit för ett år sedan. Men, som författaren skriver i efterordet: Jag snubblade och föll. Boken slet sig och sprang till skogs … Ett tag trodde jag aldrig att den skulle komma tillbaka.

Förmodligen tvivlade aldrig läsarna på att det skulle bli en bok. Det är svårt att tvivla på Åsa Larsson, nästan omöjligt. Hon är så självklar i det hon gör. Exakt, knivskarp, skicklig, med ett språk så naturligt att det nästan doftar jord om det.

Innandömet av en skjuten björn visar att den ätit delar av en människa. En tid senare hittas Sol-Britt Uusitalo mördad i sitt hem, ihjälstucken med en grep. Och när kammaråklagare Rebecka Martinsson börjar forska i fallet visar det sig att fler medlemmar i Sol-Britts familj dött de senaste åren. Finns det ett samband?

Hon får dock inte någon möjlighet att ta reda på det eftersom utredningen tas ifrån henne. En kollega, åklagare von Post, avskyr Rebecka och knycker fallet för att om möjligt få möjlighet att briljera i media.

Men Rebecka, som i vredesmod tar ut sex veckors semester, kan inte förmå sig att ligga på sofflocket utan forskar vidare på annat håll.

Åsa Larsson är utan tvekan en av de absolut främsta svenska deckarförfattarna, kanske den allra bästa. Dock brukar det alltid finnas något i dem som jag inte tycker om: döda som pratar, insprängda berättelser om vargar, människor med förmågor utöver det normala – den här gången en välskriven pigroman, som jag hastigt skummar igenom innan jag hastar vidare.

Många av de svenska deckarförfattarna hämtar motiven till sina brott i det förgångna och låter två parallella berättelser flyta sida vid sida. Åsa Larsson har hittills klarat sig men den här gången ligger hon på gränsen till att trilla dit.

Fast hon håller sig på rätt sida, framför allt eftersom hon är så duktig på hantverket. Avsnitten från Kiruna under tidigt 1900-tal är skrivna med en ton och ett språk som är skilt från den andra berättelsen.

Nu är det bara en bok kvar innan Åsa Larsson uppfyllt sitt löfte att skriva sex romaner om Rebecka Martinsson, med handlingen förlagd till Kiruna. Jag skulle bli förvånad om hon inte lyckas.

Dubbelexponering utan skärpa

Postat av

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Suzanna Dilber: Dubbelexponering (Forum)

Två kvinnor, två män. En startbild, sjutton scener och en slutbild. Det är komponenterna i Suzanna Dilbergs debutroman ”Dubbelexponering”. Den handlar om kärlek och otrohet, om svek, sorg och självbedrägeri.

I den ena exponeringen hittar vi en kvinna som av en väninna får veta att hennes man är otrogen. När hon konfronterar honom kommer den verkliga chocken: mannen har träffat en annan, mycket yngre, kvinna i tre år.

I den andra exponeringen framträder en kvinna som är älskarinna åt en man som aldrig kan ge besked om han tänker lämna sin familj för att satsa på deras förhållande. Hon vet att de älskar varandra, så pass känner hon honom. Men räcker det? Flera gånger försöker hon förgäves göra sig fri, men det behövs inte mer än ett telefonsamtal förrän hon är fast igen.

Den bedragna kvinnan i första exponeringen lämnar sin man och flyttar till Gotland under några månader för att göra en omstart, få tid att tänka och återhämta sig från mannens svek.

Vi får växelvis följa de båda kvinnorna och som läsare väntar jag på att exponeringarna någon gång ska gå ihop, bilda en fullständig bild. Visserligen anar jag ett slumpmässigt möte redan i den första scenen, men det måste väl komma något mer. Vad finns det annars för anledning att skriva på det här sättet, bygga en roman så?

Suzanna Dilber väljer att inte ge några svar. Eller åtminstone att lämna svaren hängande i luften, som tvätt på ett sträck mellan två träd på Gotland.

Jag föredrar avsnitten om den bedragna kvinnan, det finns en rörelse i skildringen av kvinnan som flyttar till Gotland och hamnar i ett fult smutsigt hus på en leråker vid en årstid som inte är smickrande för ”Öyn”. Avsnitten av kvinnan som är älskarinna är svagare. Beskrivningen av hennes känslor blir aldrig mer än just beskrivningar. Hon känner mycket, vassa stick i magen, hjärtat som far runt i kroppen. Men det blir bara ord och själv känner jag ingenting annat än trötthet. Jag saknar gestaltning och dialog.

Det finns drabbande scener i boken, små utsnitt av livet som lägger sig direkt på huden. Då ser jag skickligheten hos författaren, lyhördheten, iakttagelseförmågan. Men allt för mycket blir transportsträckor som jag snabbt passerar.

Så riktigt hela vägen når inte Suzanna Dilber med sin debut. Kanske gör hon det nästa gång?

När skuggorna får liv

Postat av

Recension av Helene Turstens nya deckare. Texten har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Helene Tursten: I skydd av skuggorna (Pirat)

I Norge är det tradition att dra till fjälls under påskhelgen med väskan fullastad av deckare. Här i Sverige är vi antagligen hellre ute i trädgården, eller, om vi trots allt drar till fjälls, kanske i baren på en after ski.

Piratförlaget gör i alla fall sitt bästa för att hålla liv i påskdeckartraditionen. I år är det Helene Turstens I skydd av skuggorna som får bära titeln Årets påskdeckare. Som vanligt står kriminalinspektör Irene Huss och hennes familj i fokus. Maken Krister, kock till yrket, har nyligen tagit över en restaurang, paret har lämnat sitt hus och flyttat till en lägenhet i Göteborgs innerstad, döttrarna artar sig väl och tillvaron kan knappt vara ljusare.

Men så börjar skuggorna röra på sig och allt förändras.

Det börjar med att ett pizzabud blir vittne till hur en brinnande man stapplar ut ur ett hus i Göteborgs övergivna hamnkvarter och dör inför ögonen på honom. Byggnaden har tillhört ett av stadens kriminella gäng och polisen befarar att ett krig mellan de olika grupperingarna är under uppsegling.

Familjen Huss firar att Krister blivit restaurangägare. Men glädjen förbyts i fasa när en bomb under familjens bil detonerar utanför restaurangen. Bomben är av samma typ som de kriminella gängen använder. Är det ett misstag, eller är bomben verkligen avsedd för Krister och hans familj? Varför, i så fall? Krister tiger, men Irene anar att han döljer någonting.

Snart står det klart att familjen svävar i livsfara. Och att det finns en läcka i den innersta kretsen hos polisen.

Helene Turstens  deckare är otäckt aktuell. Vad händer när vanliga människor hamnar i vägen för de kriminella gängen, när de hamnar i skuld och tvingas se sina drömmar gå upp i rök?

Ofta känns det krystat när huvudpersonen dras in i själva mordintrigen och blir delaktig på ett personligt plan. Men den här gången fungerar det väldigt bra. Just restaurangbranschen ligger väl till när det handlar om exempelvis beskyddarverksamhet.

Medan jag läser undrar jag hur Irene ska kunna rädda sin familj, och jag kan inte i förväg lista ut lösningen, ser den inte komma förrän den uppenbarar sig. Möjligen en aning lättköpt, med facit i hand, men jag tycker ändå att Tursten lyckas övertyga.

I skydd av skuggorna är en utmärkt deckare att ta med sig på en eventuell fjälltur. Eller läsa hemma i favoritfåtöljen.