Halvtid i romanbygget

img_0028

Efter nästan fyra månader med 72 skrivdagar är manuset till min nästa roman klart. Den kommer att heta Hundra dagar kvar och omslaget blir ungefär som på bilden. Jag satte punkt i början av veckan och har sedan grovredigerat, det vill säga läst igenom manuset och gjort smärre förändringar, vilket i slutänden blev cirka 13.000 tecken färre. Härnäst ska manuset till min redaktör, Joanna Björkqvist, och när hon har läst och kommit med sina synpunkter ska jag skriva om alltsammans igen.

I vanliga fall brukar min första version knappt vara läsbar och definitivt inget jag skulle låta någon annan se. Därför skriver jag om alltsammans direkt innan jag låter Joanna läsa. Men den här gången kände jag redan medan jag skrev att det blev så pass bra att det räckte med en grovredigering. De större förändringarna, typ fördjupa karaktärer, plocka bort scener, lägga till scener och så vidare kommer i nästa runda och då är det, med mitt arbetssätt, nödvändigt att skriva om i stället för att bara gå in i befintligt manus och peta.

Den här gången har jag också skickat manuset till en kompis som ska testläsa det. Hon är väl bekant med miljön och tiden (fabrik på 70-talet) där romanen utspelar sig och kommer säkert att kunna ge bra input på om jag är helt ute och reser.

Medan jag väntar (och tar skrivledigt) ska jag jobba med att sätta inlagan till en roman som kommer ut på Grim förlag i vinter. Den är skriven av en debutant, Åsa Persson, och mitt tips är att hålla ögonen öppna för det är en riktigt tät spännande och gripande berättelse som ingen bör missa.

För mitt eget manus är det lite mer än Hundra dagar kvar innan det kommer ut men framåt mars–april räknar jag med att manuset ska ha förvandlats till en bok.

Bokcirkel.se tipsar om Kvinnor, vin och vänner

Idag skriver Joanna Björkqvist, som är min vän, förlagskollega, redaktör och fotograf (vilken kvinna, alltså!) om Kvinnor, vin och vänner. Hon har varit redaktör för den och i och med det borde hon vara diskvalificerad att skriva om boken. Jag menar, hur skulle hon kunna skriva annat än positivt om en bok hon själv varit redaktör för? Nu är det så att boken faktiskt förtjänar att bli läst och det tycker både Joanna och jag. Dessutom är Joanna alltid ärlig, det vet jag efter genomgångarna av mina manus, då hon verkligen inte alltid varit positiv.

Joanna läste de tre första böckerna av mig, Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan, innan vi kände varandra. Vi hade träffats ett par gånger men inte mer än så. När hon tog med böckerna på semester på Karpathos tyckte jag att hon var galen! Ta med tre böcker av en författare hon inte vet ett dyft om. Jag skulle valt böcker som jag verkligen visste att jag gillade. Lyckligtvis tyckte Joanna om dem. Mycket. Därför litar jag på hennes ärlighet även sedan vi blivit vänner och hon fått rollen som redaktör.

Hjärnan får hjälp av fötterna

Jag har kommit cirka två femtedelar in i tredje versionen av Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som kommer ut i början av maj nästa år. Trots att det är både arbets- och tidskrävande skriver jag om alltsammans med utgångspunkt från förra versionen med kommentarer från Joanna, min redaktör.

Hittills har det mest blivit tillägg (cirka 14 sidor extra än så länge) men i dag kom jag till ett avsnitt som var snömos redan i första versionen. Då fyllde det funktionen att det inte var helt tomt på skärmen men i andra versionen skulle det ha rensats bort. Trots att Joanna är ärlig och kan vara tuff är det inte hälften av vad jag kan vara mot mig själv när det behövs. Hon skulle aldrig rita hårda svarta streck över manuset och skriva SKRÄP! Eller knyckla ihop papperet och kasta bort det.

IMG_2535

Men sedan satt jag där. Och satt. Och sedan satt jag en stund till. Innan jag tog på mig vandrarkängorna och begav mig ut. I vanliga fall nöjer jag mig med joggingskor men i dag kändes det som om jag behövde ta en längre tur.

Ungefär en kilometer senare visste jag precis hur jag skulle ersätta det kasserade avsnittet. Varför har man inte en dator i hjärnan, med skrivprogram och allt. Ju längre hemifrån jag kom desto mer kom jag på, från ren dialog till specifikt utseende på en person som länge vänt bort ansiktet så fort jag kommit i närheten.

Promenader är bästa sättet att lösa upp knutar i manus. Somliga säger att det fungerar lika bra att diska, men eftersom jag avskyr att diska försöker jag undvika det. Däremot älskar jag de här milda novemberdagarna med sitt bleka ljus och knappt skönjbara färger.

Fast jag önskar att jag hade ett skrivprogram i hjärnan …

IMG_2534