I morgon ska jag börja göra inlagan till Sorgbägare, som kommer ut 29 november och presenteras på Stora bokfesten, en halländsk bokmässa i Stadsbiblioteket i Halmstad. Ett 40-tal författare och förlag kommer att ställa ut, det blir författarframträdanden, workshops och föredrag. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer också att medverka under dagen.
Men innan dess ska min bok bli klar. Den har lämnat manusstadiet, från larv till puppa och snart kommer det förhoppningsvis ut en vacker fjäril.
Så här gick det till: jag började skriva den 13 november förra året. Då hade jag funderat hit och dit och trodde att jag på ett ungefär visste hur jag skulle skriva och vart det skulle leda.
Jag hade fel. Jag längtade in i skrivbubblan men jag kom aldrig riktigt in i den. Det var en kamp hela vägen. 72 skrivdagar blev det, somliga med bara en halvtimme vid datorn, andra i flera timmar. 6 februari kom titeln, Sorgbägare, till mig och 21 februari var jag klar med det första utkastet. Några dagar senare öppnade jag ett nytt dokument och började skriva om berättelsen, med stöd från utskriften av den första versionen.
Det arbetet blev jag klar med till påsk och då var det dags att för första gången testa manuset på någon annan. Ingen kunde vara hårdare mot det än jag själv, de kommentarer jag skrev i marginalen efter första versionen var inte nådiga.
Joanna Björkqvist, min redaktör, fick ta sig an manusbunten. Hon var inte alls lika hård som jag själv varit, men tillräckligt för att jag skulle fatta att jag hade lång väg kvar innan manuset skulle duga att publicera.
Med hjälp av hennes kommentarer och synpunkter tog jag mig an arbetet. Den här gången skrev jag inte om, jag öppnade befintlig version och gjorde ändringar och tillägg där, mest för att spara tid. Egentligen hade jag föredragit att skriva om allt en gång till men jag tänkte samtidigt att jag då antagligen skulle skriva in nya korrfel, så det fick bli så här.
Därefter fick Joanna manuset igen och nu var det mest positiva kommentarer. Det fanns gott hopp om att Sorgbägare skulle kunna bli en riktigt bra roman. Faktiskt en av de allra bästa jag skrivit.
Jag ändrade efter hennes kommentarer och sedan läste jag själv igenom manuset och gjorde de sista korrigeringarna och finjusteringarna.
Och nu är jag här. Nu är jag redo att göra inlagan.
Omslaget, då? Det är i princip klart. Baksidestexten har jag börjat fila på, bollat ett par gånger med Joanna, och jag känner att jag är på rätt väg.
Värst av allt – eller bäst av allt, jag vet inte vilket, är att jag nu mest längtar efter att börja skriva nästa roman. Förhoppningsvis kanske redan i oktober, men mer troligt i november. Detta trots att skrivdagboken talar sitt tydliga språk. Det är TUNGT att skriva. Fruktansvärt tråkigt. Och alldeles underbart.
För övrigt rekommenderar jag verkligen detta att föra skrivdagbok. Jag skrev bara några rader, ibland bara om antalet tecken för dagen, ibland om en scen som var svår eller något jag skulle tänka på till nästa dag. Och ofta, väldigt ofta, om just hur segt det var att skriva. Ändå blev det en bok till slut.
