Jag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.
Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.
I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.
