I slutet av förra veckan var jag i trakterna kring Västervik för att hälsa på goda vänner och skrivarkolleger. Vi brukar försöka sammanstråla en eller ett par gånger om året, och den här gången var vi i ett hus utan el och indraget vatten, mitt ute i skogen. Det var väldigt trevligt och dessutom ganska skönt att vara i stort sett utom räckhåll för internet.

Jag körde dit via väg 25 mellan Halmstad och Växjö, och sedan vidare snett uppåt höger på väg 23 och 40, tror jag. Någonstans mitt emellan Ljungby och Växjö insåg jag att ödet gripit in. I redigerandet av Mellan raderna har jag nått fram till ett avsnitt när huvudpersonen Boel är på väg hem från Växjö. Strax utanför stannar hon för att ta upp en liftare, Klara, som är med i min förra roman, Snökupan.

Min första tanke när jag insåg att min romanfigur och jag befann oss på samma väg, fast hon åt andra hållet och i ett helt annat väglag, var förtjusning. Nästa tanke var inte fullt lika förtjust. Jag insåg att det skulle vara väldigt besvärligt att stanna på vägen för att ta upp liftare, eftersom det mestadels är 2+1-väg den sträckan.

Diskussionen med mina vänner och kolleger om hur jag skulle göra ledde fram till att jag nog kunde strunta i den där jäkla vägen och låtsas som om den inte fanns 2005, när romanen utspelar sig.

Skönt. Jag mejlade ändå iväg en fråga till Trafikverket om vilket år det blev 2+1-väg den aktuella sträckan, men har inte fått något svar. I dag satte jag mig för att redigera avsnittet. Och vad händer?

Boel, min huvudperson, kör fel. Hon hamnar på en annan väg än 23:an, och där någonstans plockar hon upp Klara. Snart inser hon att hon kört fel, vänder och kör förtretad tillbaka.

Det gäller att inte slarva med researchen. I annat fall måste man helt lita på sina romanfigurer. Och då vet ingen var man hamnar.