Skriva boken man själv vill läsa

Många författare (och jag är förhoppningsvis en av dem) säger att de skriver boken de själva vill läsa. Det är ett gott skäl, mycket bättre än att snegla på vad som eventuellt kan tänkas sälja och skriva utifrån det.

Men jag har ett litet problem. Jag läser sällan den där boken jag har skrivit. I princip aldrig, faktiskt. Den manglas fram och tillbaka ett otal gånger som manus och jag läser på längden och tvären, sista gången är det den satta inlagan som korrläses i pdf-version.

Sedan kommer den äntligen från tryckeriet, jag får den i min hand. Sätter den i bokhyllan och där får den stå.

snokupanomslagmr

När jag skrev Mellan raderna längtade jag efter att den skulle bli klar så att jag fick läsa den som färdig bok. Den kom ut vårvintern 2013 men jag har fortfarande inte läst den, trots att den har ingår i researchmaterialet till nästa roman (Kvinnor, vin och vänner). Snökupan läste jag faktiskt för några månader (snart ett år) sedan. Också den i researchsyfte. Men jag förmår inte läsa på annat sätt än som den kritiska författaren.

Det är tråkigt. Jag kanske borde skriva något annat än boken jag själv vill läsa. Nej, jag tror inte det. Jag skriver boken jag själv vill SKRIVA, och det får räcka.

Dålig research

I slutet av förra veckan var jag i trakterna kring Västervik för att hälsa på goda vänner och skrivarkolleger. Vi brukar försöka sammanstråla en eller ett par gånger om året, och den här gången var vi i ett hus utan el och indraget vatten, mitt ute i skogen. Det var väldigt trevligt och dessutom ganska skönt att vara i stort sett utom räckhåll för internet.

Jag körde dit via väg 25 mellan Halmstad och Växjö, och sedan vidare snett uppåt höger på väg 23 och 40, tror jag. Någonstans mitt emellan Ljungby och Växjö insåg jag att ödet gripit in. I redigerandet av Mellan raderna har jag nått fram till ett avsnitt när huvudpersonen Boel är på väg hem från Växjö. Strax utanför stannar hon för att ta upp en liftare, Klara, som är med i min förra roman, Snökupan.

Min första tanke när jag insåg att min romanfigur och jag befann oss på samma väg, fast hon åt andra hållet och i ett helt annat väglag, var förtjusning. Nästa tanke var inte fullt lika förtjust. Jag insåg att det skulle vara väldigt besvärligt att stanna på vägen för att ta upp liftare, eftersom det mestadels är 2+1-väg den sträckan.

Diskussionen med mina vänner och kolleger om hur jag skulle göra ledde fram till att jag nog kunde strunta i den där jäkla vägen och låtsas som om den inte fanns 2005, när romanen utspelar sig.

Skönt. Jag mejlade ändå iväg en fråga till Trafikverket om vilket år det blev 2+1-väg den aktuella sträckan, men har inte fått något svar. I dag satte jag mig för att redigera avsnittet. Och vad händer?

Boel, min huvudperson, kör fel. Hon hamnar på en annan väg än 23:an, och där någonstans plockar hon upp Klara. Snart inser hon att hon kört fel, vänder och kör förtretad tillbaka.

Det gäller att inte slarva med researchen. I annat fall måste man helt lita på sina romanfigurer. Och då vet ingen var man hamnar.