Jag är nästan klar med kompostbehållaren. Det är bara ”grindbrädorna” som ska målas en gång till. Denna skapelse gör mig lika stolt som när jag skrivit klart en roman och äntligen håller den i min hand.
Varför? Skit som skit, tänker kanske den som är lite cynisk och inte intresserad av vare sig kompost eller litteratur. Själv tänker jag så här: en bra kompost ger näring åt allt som växer. En bra roman ger näring åt läsarens fantasi.
Jag har lagt manuset till min nästa roman framför mig på bordet. Samlat ihop kommentarer och synpunkter från fem olika håll: två professionella lektörer och tre goda vänner som är vana vid att läsa och ha åsikter om texter. Deras åsikter spretar åt olika håll: alla tycker att grundhistorien är bra, men utöver det tycker alla olika.
Det är dags nu: jag ska börja redigera manuset, börja jobba med det. En av lektörerna uppskattade att få läsa ett manus som var så väl genomarbetat: i själva verket har jag inte jobbat med det alls, bara skrivit igenom berättelsen två gånger. Men mitt skrivsätt är vårdat, det kan jag inte göra mycket åt.
Vad gör jag åt de olika synpunkterna då? Jag noterar dem, smakar på dem, väger för och emot, känner efter vad jag själv tycker: det är trots allt min egen känsla som måste vara vägledande, annars blir det inte min roman. Det är värdefullt att få röster från olika håll men de enskilda besluten måste jag ta själv. Jag jobbar utan redaktör, lade krutet (pengarna) på två lektörer i stället. Det gäller att testa sig fram, kanske blir det ett annat upplägg nästa gång.
Jag har inte tittat på manuset sedan slutet av oktober då jag skrivit igenom det för andra gången. Nu ska jag bege mig in i den här världen igen. Vinter i Sverige, en seg vår. Och sommar i Cornwall.
Den här helgen ska jag bygga en kompostbehållare. Jag har köpt virke, fått det kapat i lagom längder, laddat skruvdragaren och när jag inhandlat träskruv sätter jag igång. Speciellt billigt blir det inte, och jag är inte övertygad om att det blir världens snyggaste bygge, men varje gång jag lägger trädgårdsavfall i behållaren gör jag det medveten om att jag själv har byggt den.
Ungefär så känns det att skriva en roman, sätta inlagan, göra omslaget, skicka till tryckeriet och få tillbaka en bok som man själv har byggt.
Stolthet, helt enkelt. Fast det är kanske dumt att ta ut någon stolthet i förväg. Tänk om jag lyckas sabba hela bygget.