Trädgårdar är som romaner

När jag skriver romaner har jag aldrig hela bilden klar för mig när jag börjar skriva. Likadant är det med trädgården. Jag köpte huset 1987 och då fanns ingen trädgård utan bara en massa träd och delar av en självsådd gräsmatta. Under några år tyckte jag att det var skönt eftersom mitt trädgårdsintresse var obefintligt.

Sedan smög sig intresset på även om jag från början inte ville kännas vid det. Jag anlade en och annan rabatt, och började långsamt bygga en trädgård utan att ha mer än en enda vision: bara rosa, vita och blå blommor.

Framsidan av trädgården är jag i princip klar med även om det  kommer att offras ytterligare gräsmatta när jag ska skapa en dahliarabatt, medan baksidan av tomten mest har fyllt mig med förtvivlan. Den har verkligen inte vetat vad den vill. Och jag har varit lika villrådig.

IMG_2266

I veckan när jag satt i hammocken och åt frukost spanade jag ut över den förhatliga baksidan och kände plötsligt att den inte längre är ett hatobjekt. Det inglasade uterummet blev den avgörande faktorn för det. Rummet är inte klart än och inte den tänkta lilla plätten framför rummet heller, men jag vet att allt kommer att bli bra. Rummet såväl som omgivningen. Att jag tagit ner ett tiotal träd har varit en starkt bidragande orsak till att både baksidan och trädgårdstillvaron ljusnat betydligt.

Precis så är det med romaner också. Jag vinglar lite hit och dit, jag har en plan (bara rosa, vita och blå blommor …) och när jag har trevat mig fram tillräckligt länge vet jag plötsligt precis hur det ska vara och jag vet att jag kan slutföra projektet. Sedan gäller det bara att rensa och plocka bort allt som faktiskt inte tillför romanen (eller trädgården) något.

I förgrunden en av många planer: att fylla det trekvartsdöda körsbärsträdet med blåblommande klematis.

I förgrunden en av många planer: att fylla det trekvartsdöda körsbärsträdet med blåblommande klematis.

Strukturens mystik

Jag älskar att se trädgårdsprogram på teve, och trädgårdsprogram är det verkligen gott om. Ett är det brittiska Plantera mera, där två trädgårdsarkitekter åker runt och hjälper familjer att få fina trädgårdar.

Det gäller att skapa struktur i trädgården, säger en av dem. Då lystrar jag extra, tänker att jag äntligen ska få veta vad struktur är.

Jag har ingen aning om ifall min egen trädgård har struktur eller inte. Den är skapad utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

Det är som att skriva romaner, det har jag sagt förut. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta strukturen i mina romaner heller. De är skapade utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

När trädgårdsprogrammet är över har jag fortfarande ingen aning om vad struktur är. Och när jag läst senaste numret av tidningen Skriva, där det står en del om romanens struktur, vet jag fortfarande inte vad det är. Förmodligen är jag obildbar på den punkten.

Jag får helt enkelt fortsätta söka mig fram på känsla. Oavsett om det gäller trädgård eller romanskrivande.

Första meningen

Mina bokplaner sträcker sig fram till nästa vår. Då kommer fjärde romanen, i en löst sammansatt serie, ut. Sedan vet jag inte mer. Kanske ger jag ut Snökupan i pocket? Kanske samlar jag ihop de noveller jag skrivit genom åren och gör något av dem? Kanske vågar jag ta steget att ge ut andra författares manus?

Jag vet inte. Det fanns en tid då jag hade uppslag och idéer till minst tio romaner. Så är det inte längre. Jag har visserligen en vag idé om en ny roman, men den är just vag. Och kanske helt omöjlig att skriva. Men jag tassar runt den, tittar på den, vänder och vrider och låter den skölja genom mig utan att ta den riktigt på allvar.

När jag åt lunch kom första meningen farande genom luften. Jag hämtade ipaden, öppnade appen Evernote och skrev ner den. Drömmen förde henne alltid till samma plats.

Så gjorde jag en anteckning: Miljöbeskrivning. Ljungheden, de döda träden, det grå huset. Stoppa där, resten kommer senare.

En del författare säger att man alltid ska stryka första meningen. Oftast har jag ingen given första mening, jag brukar skriva om inledningen gång på gång på gång på … I slutversionen av Kråkprinsessan fick jag tag i de första meningarna och visste direkt att jag hade något att jobba utifrån.

Hur det blir med Drömmen förde henne alltid till samma plats vet jag inte. Men jag tänker vänta ett tag innan jag stryker den. Det vore ju bra om det fanns n å g o n t i n g mer än en mening.