Etikettarkiv: skriva

När romankaraktärerna tar över

Postat av
IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.

Att gräva bland gamla synder

Postat av

20140720-174845-64125516.jpg
Jag klarar inte av att ha semester. Nu är det sagt, och jag betraktar orden med lätt förbryllad min. Så länge jag hade en anställning var semester en självklar höjdpunkt på året, men nu när jag själv bestämmer över min tid vill jag fylla varje dag, åtminstone några timmar, men något som är jobbrelaterat.

Därför har jag bestämt mig för att redan i morgon börja titta lite på nästa romanprojekt. Jag vet inte om jag gör det lätt eller svårt för mig när jag den här gången ska ta mig an ett manus som jag skrev för trettio år sedan. Redan då visste jag att det fanns något i det som var värt att spara. Jag har massor av gamla manus, märkligt nog är de flesta avslutade romaner, men inget av de andra är värt en andra vår.

Jag ska börja med att förutsättningslöst läsa igenom det för att se hur pass hopplöst det är. Alltså tog jag ett djupt andetag, dök in i det stekheta förrådet och letade fram en väska som innehåller många av mina ungdomssynder, i alla fall av den litterära arten.

Jag blev väldigt förvånad när jag hittade ett synopsis. Och en hyfsat noggrann personbeskrivning, med utseende, bakgrund, drömmar och så vidare för de viktigaste karaktärerna. Nu för tiden blir det varken det ena eller andra, jag skriver och lär känna både personer och intrig efterhand. Det är tidsödande och inte speciellt smart, men jag har envist hävdat att det är enda sättet för mig att skriva romaner. Hm, uppenbarligen var jag av annan åsikt när jag var ung.

Därefter blev jag näst intill bestört eftersom jag bara hittade det handskriva manuset. Hur i all världen skulle jag kunna tyda det? Hade jag verkligen inte skrivit manuset på maskin ( Jag vägrade dator väldigt länge, kunde sträcka mig till att ha elektrisk skrivmaskin men inte mer)?

Än en gång fick jag dyka in i förrådet och leta, den här gången förgäves. Aj aj aj, där såg mitt skrivprojekt ut att dö i sin linda. Om jag inte kunde hitta ett mer hanterligt manus fick det vara. Men riktigt så illa blev det inte. Jag hade faktiskt varit smart nog att plocka in det och ställa i bokhyllan vid skrivbordet. Så nu sitter jag med en ordentlig manusbunt och en pärm full av övrigt material.

Som lingondricka, är arbetstiteln. Vi får väl se om lingondrickan har jäst eller om den fortfarande är värd att dricka.

Ny roman i datorn

Postat av

startenJag bestämde mig för att låta 18 november vara startdatum för att skriva min nya roman. Men den senaste tiden har marken under mig börjat gunga allt mer och jag har fått hoppa från tuva till tuva för att, åtminstone tillfälligt, få lite fast mark under fötterna.

Det var således hög tid att skapa en mening i tillvaron. Hög tid att komma igång med skrivandet igen. Och skrivande för mig handlar om en enda sak – romaner. Det hjälper inte att skriva en novell, ett blogginlägg, krönika eller en recension, det är inte förrän jag omger mig med ett romanprojekt som jag verkligen s-k-r-i-v-e-r.

Så igår smög jag igång min nya roman. Jag har tänkt på den ganska länge. Antecknat, pratat in korta skumma röstmemon, kopierat, klippt ut och klistrat in artiklar i min digitala anteckningsbok och gjort vad jag kunnat för att förbereda mig. När tankarna inte ville längre begrep jag att det enda sättet att komma vidare var att skriva mig in i berättelsen.

Jag har en riktning, några personer vars konturer jag nätt och jämnt kan skönja, en tänkbar miljö och möjligen ett berättarperspektiv. Det är allt. Resten är upp till mig att hitta när jag börjar skriva.

Det blev ett par timmar och några få tusen tecken första dagen. Kändes inte speciellt bra men det var i alla fall en början. I dag blev det ytterligare några tusen tecken, nästan dubbelt så många som i går. Och jag känner hur tankarna sätter igång, det ena ger det andra och plötsligt finns det liv i processen. Anteckningar i marginalen, en tydlig framåtrörelse.

Jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att det kommer att bli svårt att föra den här berättelsen i land. Och har tillräckligt många romaner bakom mig för att veta att jag klarar det.

Marken under mina fötter gungar inte längre. Jag är räddad.