Grim förlag ett år

I dag fick jag två provböcker av Cayenne – kryddpojken med bett, som jag beställt från tryckeriet. Det är en trygghet att först beställa prov, då har jag möjlighet att korrigera och ändra innan jag beställer hela upplagan.

För drygt ett år sedan beställde jag första provboken. Den gången var det Snökupan, och efter lite trubbel med omslaget hjälpte tryckeriet mig att göra om. Sedan väntade jag ivrigt på första beviset på att Snökupan blivit en riktig bok. Leveransen blev något av ett antiklimax: jag fick omslaget för sig och resten i lösbladssystem.

Det gick naturligtvis att läsa korrektur, och jag hittade de där sista irriterande felen, men jag fick ingen känsla för hur boken skulle se ut när den var klar.

Ett år har alltså gått, och jag kan konstatera att jag har lärt mig en hel del. Jag har kommit ut med en ebok (Och natten är lång och svår) och två pocketböcker (Kråkprinsessan och Glömskelunden) sedan dess. Och nu sitter jag alltså med ytterligare en provbok – en riktig bok, inga lösa blad, och omslaget blev korrekt från början. Fast lite förändringar kommer jag att göra, nu när jag har chansen.

Ett år med Grim förlag. Det har varit ett spännande år med massor av nya erfarenheter. Ibland känner jag mig som den gris i motvind som är förlagets logo, ibland som en liten glad gris. Nästa stora grej är Bokmässan i Göteborg i höst. Där kommer Grim förlag att vara tillsammans med andra egenutgivare. I en turkos monter med nummer A02:52 ska vi sprida information om vår verksamhet, och förhoppningsvis träffa många mässbesökare. Till detta finns anledning att återkomma. Nu ska jag ta en närmare titt på Cayenneboken och se vilka förbättringar som jag kan göra.

Positiva ord om Snökupan

Desirée Fredlund, som själv är författare och bland annat har gett ut romanen My på eget förlag (Giggi Hill förlag), har läst Snökupan. Behovet av bekräftelse har därmed fått sig lite påfyllning. Jag har fått ganska mycket positiv respons på sistone, vilket får mig att lite skrämt fundera över om det snart är dags för en rejäl käftsmäll. Är det typiskt svenskt, detta att inte våga glädja sig fullt ut av rädsla för att bli straffad? Eller är det bara den del av mig som i likhet med åsnan Ior är en smula pessismist som tittar fram?

Hur som helst, jag gläds åt Desirées ord om Snökupan: