Eftersom jag känner mig mer eller mindre synonym med snusmumrikar, hårda karameller med salt fyllning, har jag knappt vågat erkänna ens för mig själv att jag börjat tröttna lite på dem. Det är ungefär som att tröttna på sig själv, eller på ett förhållande man haft i många år.

Så när jag körde till godisbutiken redan 5 december för att inte göra samma misstag som förra året, då jag kom dit några dagar före jul och upptäckte att det var STÄNGT, bad jag pliktskyldigast om några snusmumrikar (de finns bakom disken och enbart för de verkliga godiskännarna). Efter en stunds letande fick jag beskedet att de var slut. Och inte slut just för stunden utan slut i betydelsen att de inte tillverkas längre.

Jag är fortfarande lite skakad av beskedet. Tänk om jag fortfarande älskat snusmumrikar över allt annat godis i världen? Hur skulle jag ha överlevt? Nu går jag lättad vidare till DZ-pastiller och salta mandlar och tänker att vi ändå fick en fin tid tillsammans, snusmumrikarna och jag.

Värre är det med allt annat salt godis som av outgrundlig anledning inte tillverkas längre. Drakeld, salta döskallar, Tempos salta karameller. Gråsalta stänger. Vi fick aldrig ta ett riktigt farväl – de försvann bara ur sortimentet.

Fast kanske är det ändå bättre än att det sker som med många godisbitar – recepten byts och det är ALDRIG till det bättre.

Däremot var det ofta, i godishänseende, mycket bättre förr.