För att göra städningen lite mer uthärdlig startade jag ministereon och tryckte igång kassettbandet. Jo, faktiskt, jag har integrerat kassettdäck och en hel låda full med gamla blandband.

Det som satt i stereon visade sig vara från 2001. Musiken var förstås betydligt äldre, men jag sammanställde bandet för tretton år sedan. Och vilken perfekt blandning! Den ena fina låten efter den andra. Jag fick lust att göra en Spotifylista så att jag skulle kunna lyssna när jag är ute och går. En och en halv timme, perfekt för promenader längs stranden i höst.

Försöken att fixa Spotifylistan höll på att stranda direkt. Första låten, Bob Segers Take a chance, fanns inte. Däremot flera hundra versioner av Abbas låt med liknande titel men den var ingen fullgod ersättare. Jag fick köra en omväg, ladda in den via Itunes och importera den därifrån. Tre eller fyra låtar tvingades jag göra likadant med, medan övriga redan fanns i Spotifys sortiment.

Nu finns listan i både min mobil och på datorn. Jag vet att det är vanligt att man delar med sig av listor och låtar och jag funderar lite på varför jag inte vill göra det med min Bengtssons vårblandning 2001. Det enda svar jag kan komma på är att musik är alldeles för personligt för mig.

Jag diskuterar gärna litteratur, filmer, tv-serier och allt möjligt annat, men om musik tiger jag. Den är min, den går rätt in i mitt hjärta eller sätter sig i magen. Den framkallar minnen, den får mig att nästan sväva. Den går inte att förklara, den går bara att känna. Och ingen annan kan känna det jag känner. Det som berör mig lämnar en annan likgiltig. Det är nog därför jag behåller den för mig själv.