Kort resumé: Förra våren fick jag Gamla Laholms stipendium ”främjare av ord och bild”; mycket hedrande. För prissumman köpte jag en Tempurmadrass. Jag hatade den från första stund men insåg att jag var fast med den.

Fyra månader senare fick jag nog av den skavsårsframkallande madrassen. Jag slog mig nästan blodig när jag släpade ut den till bilen och körde hem den till min mamma, som har ett mycket större hus än jag.

Sedan försökte jag sälja madrassen. Utan framgång. Jag bestämde mig för att kasta madrassen, bara för att bli av med den, men det blev inte av. Den låg där den låg, vidrig och dum. Ibland gick jag in och slog på den, med påföljd att jag fick ont i handen.

Så kom jag på den briljanta idén att jag skulle dela den och göra två gästmadrasser av den. Men månaderna gick medan jag våndades och tänkte att madrassen säkert skulle bjuda motstånd.

I stället hade den mjuknat betydligt. Tempur gillar uppenbarligen sommaren. Då blir den följsam och nästan bekväm.

I dag tog jag till kniven och skar itu madrassen. Det gick hur fint som helst. Nu kan alla som lovsjungit Tempur i alla tonarter komma  hem till mig och sova fint, om än lite smalt.

Så blev det ett lyckligt slut på den fasansfulla historien om en hatad Tempurmadrass.