Jag har i stort sett enbart jobbat kväll i över tjugo år. Det innebär att jag kommit hem sent, lagt mig ännu senare och somnat, i bästa fall, före klockan 02.00. Vid niotiden nästa morgon har den nya dagen börjat, och jag har i alla år njutit av att inte behöva stressa iväg till jobbet på morgonen. Under semestrar och andra ledigheter har jag noterat en förändring i min dygnsrytm. Jag har suttit framför teven på kvällarna och gäspat stort vid halv nio. En kopp te har hållit mig vaken i ytterligare ett par timmar, sedan har jag längtansfullt sneglat åt sängen. Efter att ha läst några sidor i en bok har jag somnat, och vaknat utvilad tidigt nästa morgon.

Tillbaka på jobbet har jag aldrig haft några problem att hålla mig vaken, jag har varit som piggast vid midnatt.

Men den där förskjutningen som sker vid ledighet är märklig. De senaste två veckorna har jag vaknat före sju, gått upp före halv åtta och extremt långsamt mött morgonen, ätit frukost och varit redo för dagen före klockan nio.

Jag som avskyr tidiga morgnar. Men jag skyller på ljuset. Jag har svårt att se mig själv kvista upp klockan sju en vintermorgon och drälla omkring i huset till ingen nytta.

Fast det är klart: tända stearinljus, eld i kaminen, en mugg nybryggt te och tidningen. Det låter inte alldeles tokigt.

Fy, jag blir nästan rädd för mig själv.