Den här förtjusande blomman har slagit ut sina blå i en av mina torraste och mest soldränkta rabatter. För kanske tjugo år sedan gjorde jag allt som stod i min makt för att bli av med den. Lika vacker som den är när den blommar, lika trist är den efter blomning. Och som den sprider sig!

Under åren har jag envist plockat bort vartenda blad jag hittat, grävt och ryckt upp rotbitar. Någon gång trott att jag vunnit kampen.

Men nu erkänner jag mig besegrad. Toppklockan får leva vidare i den allt rufsigare rabatten. I själ och hjärta är jag svag för blommor som tar sig friheter.