Två år efter att Kråkprinsessan kom ut i originalutgåva publicerades Glömskelunden, även den i inbunden utgåva. Både romanerna kom först ut på Ord & Visor förlag, men när jag startade Grim förlag gav jag ut båda som pocketböcker. Bilden visar originalet och pocketutgåvan. 

Från början, i en av alla otaliga versioner av Kråkprinsessan var båda berättelserna sammanvävda i samma roman. När testläsare sa att de tyckte berättelsen om Monika var mer spännande än den om Solbritt blev jag sur för Solbritts skull eftersom det var hennes story jag ville berätta. Monikas berättelse fanns med mest som utfyllnad. Och för att jag ännu inte hittat rätt form för Kråkprinsessan. 

Det som fick mig att ändå ta upp Monikas story och renodla den var några ord nästan i en bisats, som jag till slut insåg att jag inte kunde komma förbi. Det var tre män och jag vet inte vem av dem …

Tre? tänkte jag förskräckt och bestämde mig för att jag inte var speciellt förtjust i Monika. Hon hade alltså blivit dumpad av sin sambo och i berusat tillstånd raggat upp tre män och haft sex med dem i något som utvecklade sig till en våldtäkt. 

Och blivit med barn. 

Sådant rycker man väl inte bara på axlarna åt? Jag tyckte från början att det var precis vad Monika gjorde. Sedan skrapade jag lite på ytan och upptäckte att det inte alls var så. 

Glömskelunden har levt ett liv i skuggan av Kråkprinsessan, precis som jag från början ville. När någon frågat om böckerna hör ihop och vilken man bör börja med om man bara ska läsa en har svaret varit givet. Samtidigt har jag känt att Glömskelunden faktiskt är värd ett bättre öde: det är en riktigt bra roman om en kvinna som hamnar i en situation som hon inte behärskar. 

Därför gladde det mig oerhört när bokrean drog igång i februari och Glömskelunden plötsligt tog sig in på Adlibris topplista, där den som bäst nådde nr 21 på pockettoppen. Även Kråkprinsessan tog sig upp på listan, fast inte lika högt. 

Det känns som om både Monika och romanen fått revansch, och dessutom har jag förstått, via korta avsnitt i Snökupan och Mellan raderna att hon har ett rätt bra liv nu för tiden. Sådant gläder ett författarhjärta.