Egentligen vill jag vara ute. Det är vårens uppgift: att locka ut folk. Jag vill röja i trädgården, kasta en massa skräp som blivit liggande alldeles för länge, verkligen ta mig an bit för bit och få ordning och fason på alla hörn på tomten.

En av de första uppgifterna är att bygga en ny trädgårdskompost. Jag har två stycken enkla i nät, men ingen av dem fyller någon funktion. Den här gången ska det bli en rejäl kompost med två fack, och jag ska själv snickra ihop den. Jag har hittat en ritning på nätet och jag har en ny vapendragare (egentligen en skruvdragare, men eftersom den ska få hänga med mig i vått och torrt vill jag ge den en lite finare titel).

Men så regnar det! Inte bra. För att inte slösa bort mina dagar har jag tillbringat ett par timmar i förrådet och börjar nu få lite ordning där. Jag hittade en rulle lagom bred juteväv som jag tänker göra klänningar till krukorna av. I vintras kom jag på hur jag skulle bete mig för att slippa hålla på med häftpistol eller stoppnål. Jag ska använda mig av snöre och virknål.

Frågan är bara var virknålarna finns. Jag har stickor i alla upptänkliga storlekar, mest rundstickor. Det fanns en tid i mitt liv då jag använde dem flitigt. Nu är det länge sedan, senast jag höll i stickor var när jag stickade raggsockar för några år sedan. Världens bästa raggsockar, måste jag tillägga, starka och täta och perfekta i formen.

Med virknålar är det sämre ställt. Jag hittar en ynklig nål, egentligen alldeles för liten. Någon virkerska har jag således aldrig varit.