Ibland tänker jag på hur desperat jag var när jag skulle lämna min lägenhet i Halmstad och flytta till Mellbystrand för gott. Jag hade en massa mattor som jag visste att jag inte kunde få plats med i huset, bland annat en över fyra meter lång trasmatta som jag vävt av jeanstyg och blåfärgad lakansväv. Det var en av de allra bästa mattor jag vävt, den var tät och stadig, gick definitivt inte att köra fingrarna igenom, som man kan göra med en del av de billigare man kan hitta i butiker ibland.

Jag anordnade en lägenhetsloppis men fick inte sålt några mattor. I stället fick Myrorna komma och hämta allt som blev över, bland annat den långa trasmattan. I efterhand har jag undrat hur jag egentligen tänkte. Jag tyckte visserligen att mattan var i längsta laget, det var en mardröm att ta ut och skaka den. Men jag kunde ha delat den. Jag kunde ha delat den. Den hade passat perfekt i glasverandan.

En matta behöll jag i alla fall (ja, några andra också, små vita trasmattor med blåa inslag) och den mattan är det något magiskt med. Inte så att det går att flyga med den, men den har en förmåga att passa överallt. Jag vävde den till det hem jag hade för närmare trettio år sedan. Valde färger utifrån den inredning jag hade och lade mattan i hallen.

Sedan hamnade den i nästa hem och färgerna, grönt, gult, beige, brunt och rost, passade lika bra där, vilket är märkligt med tanke på att jag alltid haft blått i inredningen.

Den var som gjord för tredje hemmet. Tog upp färgerna perfekt. Och nu. I dag kastade jag ut en ullmatta och stod plötsligt utan matta framför kaminen. Jag hämtade min kameleontmatta och kunde snabbt konstatera att den plockar upp färgerna än en gång.

Trots att jag fortfarande har en förkärlek för blått.

Jag älskar min matta. Och den är lätt att ta ut och skaka eftersom den inte är så lång. Men visst hade det varit snyggt med en jeansblå matta i verandan …