I går landade nya numret av Svensk Bokhandel, en av mina absoluta favorittidningar, i brevlådan. Det hann bli kväll innan jag satte mig med den. I vanlig ordning slukade jag i stort sett varenda text, men den här gången blev jag tvungen att bläddra fram till sidan 27 och allra först läsa intervjun med dokorand Alva Dahl, som fördjupat sig i interpunktion.

Otroligt intressant! Dessa små tecken som kan uttrycka så mycket. Eller bara fungera som en kort paus, två andetag före fortsatt läsning.

Det finns många åsikter om skiljetecken. En del älskar att strö utropstecken omkring sig medan andra vägrar desamma. Några står upp för semikolon, och kanske använder dem lite för mycket och på fel ställen, medan andra anser dem vara pretentiösa.

Alva Dahl, doktoranden, gillar kommatecken, som hon tycker är ödmjuka. Som ett vardagstecken.

Om man kombinerar skiljetecken på olika sätt betyder de helt andra saker än vad de från början gjorde. Ett semikolon och en slutparentes blir en blinkning, ett kolon och versalt d förvandlas till ett gapskratt.

Det sker hela tiden en utveckling av språket. Och av våra skiljetecken och hur vi använder dem. Jag blir glad av att det finns någon som vill tränga djupare in i interpunktionens spännande värld. Det finns väldigt mycket dolt i dessa till synes oansenliga tecken.