Jag väntar på att höstens recensionsböcker ska börja dyka upp i brevlådan eller i brevfacket på jobbet. Först ut är Håkan Nessers Levande och döda i Winsford. Boken har redan kommit ut, men beställningen från jobbet gjordes sent och då boken ännu inte dykt upp har jag skickat en ny beställning, den här gången direkt till mig. Det brukar av någon anledning fungera bättre.

Under sommaren har jag läst lite här och lite där. Någon Maria Lang-deckare, någon av Viveca Sten, några andra som jag sorgligt nog redan har glömt bort.

Mellan varven plockar jag upp en bok som jag köpte av en ren slump. En väninna skulle välja sommarbok till sin bokcirkel och utgångspunkten var färgen organge. Hon visste inte riktigt vad hon skulle välja så jag gick in på Adlibris och hittade denna, vars omslagsfärg onekligen kan sägas vara orange. När jag läste om boken blev jag själv nyfiken och beställde den.

Den har fått fantastiskt mottagande och jag var verkligen sugen på att läsa den. Jag läser mest deckare i vanliga fall, eftersom det mestadels är den genren jag recenserar, men ibland vill jag ha något annat.

Sami Saids Väldigt sällan fin är inte helt lättläst. Den kräver lite koncentration och att man faktiskt är här och nu. Det är därför jag läser annat då och då. Men när jag väl sätter mig med boken, och det är en bok man bör sitta och läsa – jag har testat att läsa innan jag släcker för natten och det fungerar sämre – upptäcker jag att jag väldigt gärna vill läsa mer. Så även om det kommer att ta lite tid ska jag läsa ut boken.

Om den varit lättläst är jag å andra sidan säker på att den inte fått lika fina recensioner. Men det är en annan historia.