Åsa Larsson: Till offer åt Molok (Albert Bonniers förlag)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter
Det är fyra år sedan Åsa Larssons senaste roman kom. Den nya, Till offer åt Molok, skulle ha kommit för ett år sedan. Men, som författaren skriver i efterordet: Jag snubblade och föll. Boken slet sig och sprang till skogs … Ett tag trodde jag aldrig att den skulle komma tillbaka.
Förmodligen tvivlade aldrig läsarna på att det skulle bli en bok. Det är svårt att tvivla på Åsa Larsson, nästan omöjligt. Hon är så självklar i det hon gör. Exakt, knivskarp, skicklig, med ett språk så naturligt att det nästan doftar jord om det.
Innandömet av en skjuten björn visar att den ätit delar av en människa. En tid senare hittas Sol-Britt Uusitalo mördad i sitt hem, ihjälstucken med en grep. Och när kammaråklagare Rebecka Martinsson börjar forska i fallet visar det sig att fler medlemmar i Sol-Britts familj dött de senaste åren. Finns det ett samband?
Hon får dock inte någon möjlighet att ta reda på det eftersom utredningen tas ifrån henne. En kollega, åklagare von Post, avskyr Rebecka och knycker fallet för att om möjligt få möjlighet att briljera i media.
Men Rebecka, som i vredesmod tar ut sex veckors semester, kan inte förmå sig att ligga på sofflocket utan forskar vidare på annat håll.
Åsa Larsson är utan tvekan en av de absolut främsta svenska deckarförfattarna, kanske den allra bästa. Dock brukar det alltid finnas något i dem som jag inte tycker om: döda som pratar, insprängda berättelser om vargar, människor med förmågor utöver det normala – den här gången en välskriven pigroman, som jag hastigt skummar igenom innan jag hastar vidare.
Många av de svenska deckarförfattarna hämtar motiven till sina brott i det förgångna och låter två parallella berättelser flyta sida vid sida. Åsa Larsson har hittills klarat sig men den här gången ligger hon på gränsen till att trilla dit.
Fast hon håller sig på rätt sida, framför allt eftersom hon är så duktig på hantverket. Avsnitten från Kiruna under tidigt 1900-tal är skrivna med en ton och ett språk som är skilt från den andra berättelsen.
Nu är det bara en bok kvar innan Åsa Larsson uppfyllt sitt löfte att skriva sex romaner om Rebecka Martinsson, med handlingen förlagd till Kiruna. Jag skulle bli förvånad om hon inte lyckas.