I år har jag bestämt mig för att inte påbörja något nytt romanprojekt. Jag vill hinna ikapp mig själv och hitta nya berättelser som vill bli skrivna. I stället ska jag ägna mig åt trädgården. 

Min trädgård är vildvuxen. Det är så jag vill ha den. Jag tycker om blommor som oombedda slår sig ner i gruset när de inte trivs i rabatten. Lupiner är extra bra på att slå ner bopålarna där det passar dem. 

Oftast blir det bra om jag låter dem hållas. Och om det inte blir bra kan jag alltid ta bort dem. 

Ungefär så gör jag när jag skriver romaner också. Jag har en plan, sedan tar andra krafter vid och långsamt växer berättelsen fram som den vill. Tukta och ta bort får jag göra i ett senare skede. 

Men varje gång jag börjar på ett nytt romanprojekt tror jag att jag ska kunna hålla den uppgjorda planen. Precis som jag tror att jag förr eller senare ska kunna få ordning i trädgården. Jag är inte säker på om jag verkligen vill lyckas. Fast lite ordning skadar förstås inte.