Bilden lånad från internet.
Det där med synopsis och detaljplanering när jag skriver romaner är inget för mig, det har jag skrivit om förut. Jag tar ut en ungefärlig riktning och låter sedan romanen växa fram efter hand. Ju mer jag skriver desto mer vet jag om fortsättningen och när jag är klar vet jag oftast varför jag skrivit si eller så.
När jag började skriva min nya roman, som är tänkt att bli en feelgood-roman (om jag bara visste vad som karaktäriserar en sådan; något jag tänker återkomma till) hade jag några karaktärer och en önskan att det skulle gå bra för var och en av dem.
Handlingen utspelar sig under en vecka på Fridhems folkhögskola i Svalöv. En av huvudkaraktärerna skulle bli förälskad under veckan, för kärlek passar fint i en feelgoodroman, tänkte jag. Därför introducerade jag en i mitt tycke lämplig figur för min karaktär att bli kär i.
Första scenen som han var med i var kort och sedan glömde jag bort honom. Tills jag kom på att ”visst ja, hon skulle ju bli förälskad”. In med honom på scenen igen. Och ut en stund, sedan med tvång in i handlingen ytterligare en gång.
Därefter var jag redo att kasta manus och mig själv i ett djupt hål. Det jag skrivit var så fruktansvärt dåligt att det inte fanns minsta chans att rädda det. Jag mådde dåligt en hel dag och en hel kväll och allt jag rörde vid gick sönder eller blev bränt.
Nästa dag bestämde jag mig för att ta bort personen ur manuset. Min huvudperson får klara sig utan kärlek. Lättnaden var stor. Och sedan började det undermedvetna jobba. I en riktning som den även tidigare visat men som jag inte fäst något avseende vid.
Plötsligt klickade kuggarna i varandra och romanmaskineriet började fungera igen. Den ratade figuren kan till och med få en ny chans; inte som försteälskare men en liten roll ska han få.
Jag brukar ofta säga att mina romankaraktärer tar över och bestämmer handlingen. Så är det verkligen. Fast egentligen är det bara det undermedvetna som agerar.
Mitt medvetna jag har ingen aning om hur man skriver en roman, men om jag vågar lita på den delen av medvetenheten som jobbar under ytan – då händer det saker hela tiden.
Hej!
Första gången jag besöker din blogg, vet egentligen inte varför. Jag tror inte jag hittat den förut, jag känner inte igen ditt namn och brukar för den delen inte läsa bloggar. Men din fastnade jag för den här gången eftersom jag alltid blir lika glad när jag hittar någon som verkar tänka och skriva likadant som jag.
Mina karaktärer lever också, precis som dina. De lever sitt eget liv och jag skriver egentligen bara ner vad de gör. Ibland blir det fullkomligt galet men då brukar jag tänka att det är ju faktiskt det som är så kul. Allt kan hända så länge det är trovärdigt. Det är inte kul att förutse saker =)
Tack för trevlig läsning,
Åsa.
Så roligt att du uppskattade det jag skrev! Och jag blir också glad att inte vara ensam om det här sättet att bygga romaner. Egentligen tycker jag ju att det känns mer seriöst att göra ordentliga synopsis och ha en hållfast struktur redan innan man börjar skriva, men det är bara att inse att jag inte kan jobba så. Jag har försökt… En gång bestämde jag mig för att göra en ordentlig lista för hur en person skulle se ut, klä sig osv och hon gjorde revolt direkt och krävde annan hårfärg och frisyr. Det är bara att acceptera.