I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.
Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.
Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.
I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.
Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.
Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.
I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.
Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.
Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.
Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.
Jag förstår dig och hur provocerande det uppfattas att inte äääälska värmen! Jag gör ju det och längtar varje år tills den äntligen kommer. Visst, svettas är inte jättekul, men denna ljuva värme – mmmmmmm!
I vår familj har vi väldigt olika uppfattning om vad som är fint och bra väder. Käre maken, som vindsurfar, tycker inte alls att fint väder är synonymt med strålande skolsken och vindstilla, som är mitt drömväder…
Jag gillar att vi tycker olika! Skäms inte, stick ut hakan!
Tack! Det betyder extra mycket att få gillande från någon som älskar värme. Och som ändå förstår. Nu när jag släppt mitt primära mål blir nästa att stoiskt uthärda värmen. Dricka lite vitt vin i skymningen, och äta rabarberpaj. Det ska jag nog klara.
Jag säger som Joanna, skäms inte över att tycka olika. Förra sommaren tillbringade jag på franska Rivieran. Det var perfekt för mig. Dagtid satt jag inomhus och skrev i luftkonditionerad lägenhet och så tittade jag ut efter tio på kvällen när det blivit lagom temperatur utomhus :-).
Det låter som ett gott liv. Att vi svenskar normalt inte gör så beror antagligen på att vi är så utsvultna på sol och värme efter lång vinter och vår, och därför inbillar oss att vi måste utsätta oss för vädret, oavsett om vi mår bra av det eller inte. Nu ska jag i alla fall leta upp en plats i skuggan, och ta en flera timmar lång siesta i sällskap med en bok och massor av vatten.