Jag är på jakt efter en hellång rock. Vanligt folk skulle antagligen kalla det morgonrock men min plan är att drälla omkring i rocken hela dagen och då är det opassande med morgonrock. De flesta morgonrockar är för övrigt ganska klumpiga (om vi inte går in på mer exklusiva och tämligen onyttiga produkter som negligé). Enligt min ständiga källa till visdom, internet, är en negligé ”ett löst fallande nattplagg för kvinnor, men det används företrädesvis på morgonen direkt efter uppstigandet.”

Jag hade en Barbiedocka som bar negligé över nattlinnet. Redan då insåg jag att det var något jag själv aldrig skulle nyttja. Jag är helt enkelt inte negligétypen. Vilken typ är jag då? Tja, en sådan som gillar att dra på sig raggsockor och pyjamasbyxor och en hellång rock. Typ.

Förutom att morgonrockar är klumpiga har de sjalkrage och knytskärp. När man stänger dem och knyter skärpen hamnar den ena stora utanpåfickan mitt fram. Det går inte att bära morgonrock med någon som helst elegans.

En dag blev jag trots allt sittande i min vadlånga morgonrock halva dagen. Jag var väl djupt inne i ett manus eller något och borta från resten av världen. Tills det knackade på dörren och en okänd man frågade om jag ville ha ett extralås på dörren.

”När hade du tänkt sätta in det?” frågade jag.

”Nu”.

Jag kände mig tvungen att be om ursäkt för min klädsel: raggsockor, jeans, t-tröja och morgonrock.

”Jag har suttit och jobbat”.

Han viftade avfärdande och berättade att han själv tyckte om att ta på sig morgonrock på kvällen när han kom hem från jobbet och kopplade av framför teven.

”Sedan gäller det bara att ingen ringer på dörren”, sa han.

Just det.

Jag vill alltså ha en elegant rock som ger intryck av att det är meningen att människan ska se ut på det där viset. Svårigheten ligger i att hitta en sådan rock. För det första är alla existerande morgonrockar, i alla fall de jag stött på, alldeles för korta. Att fladdra omkring i en för kort rock en hel dag är otänkbart och ser slarvigt ut. (Om jag vore herre skulle jag helt enkelt kalla plagget rökrock och komma undan med det. Kvinnor ska däremot knäppa på sig städrocken och veta hut.)

För det andra har jag krav på material. Jag vill ha en rock av fleece. Och då menar jag inte den där fleecen som det görs billiga filtar av. Jag menar den sortens fleece som har lite lyster och man inte kan låta bli att klappa på (nej, inte velour).

Vid närmare eftertanke vet jag inte ens om materialet kallas fleece. Jag vet bara att rocken ska vara sydd av detta mjuka fantastiska. Och vara fotsid. Allra mest för att jag tycker att fotsid är ett fantastiskt ord.

Efter att ha provat varenda morgonrock jag sett i varenda butik jag besökt börjar jag vänja mig vid tanken på att jag nog tvingas sy den där rocken själv. Och då snuddar vi vid de verkliga svåra frågorna. Kan jag sy en fotsid rock av elegant snitt och i rätt material?

Det vet jag inte, jag har ingen sådan på mitt samvete. Jag kan bara meddela att jag en gång sydde en Canadajacka. Jag har inte fattat det än. Den tålde inte att synas i sömmarna men den höll ihop och tyget var fint.

Fast därifrån till att, utan mönster och tillskärarkunskap, framställa en rökrock för kvinnor är steget långt. Säkert sjuttio centimeter.