Jag är en teknisk katastrof. Fattar ingenting om  någonting som har med teknik att göra. Jag är en katastrof även på många andra plan, speciellt när det handlar om praktiska göromål. Faktum är att jag aldrig lyckats göra en enda sak rätt i hela mitt liv. Inte utan att gå omvägen och först göra fel.

Vi kan ta ett exempel. Jag köpte en ny pallkrage för några dagar sedan. Få saker är så enkla att montera ihop som pallkragar. Ändå lyckades jag vända båda långsidorna åt fel håll. Chansen att jag skulle göra rätt var femtio procent men eftersom jag är den jag är gjorde jag fel.

Förra året köpte jag gröna pinnar att ha som växtstöd. Den ena änden var spetsig. Det var den man skulle sticka ner i jorden. Förstod jag när jag gjort precis tvärtom.

Om jag någon gång bestämmer mig för att skruva upp en hylla (händer ganska ofta) vet jag redan i förväg att den inte kommer att hänga rätt. Detta trots att jag är väldigt noggrann, mäter med vattenpass och markerar och uppför mig allmänt proffsigt. Men när hyllan är på plats hänger den snett.

Det enda jag nu för tiden är bra på är montering av bokhyllor. Allting annat – stolar, bord, kompostkvarnar och vad man kan tänka sig – tja, det vill liksom inte bli bra. Allra sämst är jag på elsladdar. Att sätta en helt vanlig kontakt i slutet av en sladd är en omöjlighet i min värld. Ändå försöker jag tills jag skriker av frustration.

Förra året bestämde jag mig för att köpa en ny version av ett programpaket till datorn. När jag fick hem skiten visade det sig att jag hade för gammalt operativsystem och inte kunde installera programmen. Jag grämde mig en stund och lade sedan undan paketet. För några veckor sedan bestämde jag mig för att våga språnget och försöka uppgradera operativsystemet. Jag köpte erforderligt program, köpte dessutom en extern hårddisk och försökte kopiera allt till den (lyckades inte helt och hållet) och sedan var det bara att följa instruktionerna som dök upp på skärmen.

Tills jag en bit in i installationen fick besked att det inte fungerade. Tack, det kunde jag ha räknat ut i förväg.

På ungefär samma sätt var det i vintras när jag köpte en färglaserskrivare och inte fick den att kommunicera med min dator. Jag höll på en halv dag innan jag gav upp och stoppade ner skrivaren i lådan och skickade tillbaka den.

Någon gång borde jag lära mig att hålla tassarna borta från allt tekniskt. Men jag är lite självplågare också, mitt i eländet. Jag kan inte låta bli att försöka trots att jag vet att det går åt skogen. Jag för vettiga resonemang med mig själv där jag kommer fram till att jag inte ska utföra något tekniskt luftsprång, bara för att i nästa sekund totalt strunta i mina goda råd och kasta mig huvudstupa in i fördärvet. Det är som om jag måste kontrollera att jag håller stilen. Att det garanterat blir fel. För om det inte blir det – om allt fungerar som det ska – då blir jag misstänksam.

Som när jag skulle installera bredband för några år sedan. Jag hade redan, med gigantisk möda och dålig telefonsupport, gjort det i lägenheten och ångesten var kompakt när samma sak skulle ske i huset. Operatören var en annan men tråkigheter räknade jag med i alla fall.

Det blev därför till ett antiklimax när allt fungerade utan vidare. Inte ens en teknisk katastrof som jag själv lyckades göra fel. Det är faktiskt rätt skrämmande.