Av alla tråkiga ting är hushållssysslor och styrketräning värst. Av hushållssysslorna är städning och disk värst. I styrketräningen är alla övningar utom rodd värst. Och det allra värsta av allt är att jag börjat förstå varför allt jag räknat upp är så tråkigt, och trots att det är så tråkigt inte är möjligt att helt undvika.

Cyndi Lauper, den amerikanska sångerskan, slog igenom någon gång på 80-talet med låten ”Girls Just Wanna Have Fun” och det där med att flickor bara vill ha roligt gäller även sedan flickor övergått till att bli mogna kvinnor. Det tror jag i alla fall och hoppas. Det gäller åtminstone för mig. Jag vill bara ha kul. Eller egentligen inte. I grund och botten har jag inget emot att ha tråkigt, för om man aldrig har tråkigt vet man ju faktiskt inte när man har kul. Men jag vill ha tråkigt på rätt sätt. På det där sättet att jag sitter på en stol och kommer på att jag har tråkigt, av ingen särskild anledning.

Jag vill inte upptäcka det samtidigt som jag står på en pall i färd med att städa. Nu är det inte speciellt ofta jag står på en pall när jag städar. Det beror dels på att jag är en relativt reslig typ och dels på att jag har ett hus utan imponerande invändig takhöjd. Jag når upp till taket om jag sträcker upp ena armen. Det hade varit väldigt praktiskt om jag varit en sådan som tyckt om att städa. Då kunde jag svept förbi med dammtrasan i taket lite då och då, bara för skojs skull.

När jag styrketränar blir jag alltid lika förvånad över hur förskräckligt tråkigt jag tycker att det är. Jag trodde att jag någon gång skulle komma över den gräns då det blir till ett gift, ett behov, ett livselixir jag inte kan vara utan. I snart två månader har jag varit tjänstledig från jobbet och under den tiden har jag styrketränat två gånger i veckan. (Jag styrketränade även tidigare, har faktiskt styrketränat i åtskilliga år.) Med tiden blir det väl kul eller åtminstone uthärdligt, har jag inbillat mig. I stället blir det bara tråkigare och nu förmår jag inte träna mer än en gång i veckan.

Det är samma sak med städning. Ja, inte riktigt, jag försöker inte ens städa två gånger i veckan. Eller en, för den delen. Men i möjligaste mån är min plan att få in någon form av regelbundenhet. Inte blir det roligare med tiden. Det roligaste med att städa är att få sätta in en bukett tulpaner när man är klar. Fast det är just då, när man stilfullt arrangerat den där tulpanbuketten och sätter sig på en stol och tittar på den man inser det fasansfulla.

Med städning och styrketräning blir man aldrig klar. Och det är väl därför det är så tråkigt. Jag skulle gärna gå på gym och träna en gång om det räckte med det. Men all träning är färskvara och måste underhållas. Det är precis samma sak med städning.

Så fort man ställt undan dammsugaren och arrangerat tulpanerna får dammkornen fritt spelrum och en stund senare börjar de gadda ihop sig i hörnorna. I nästa ögonblick ligger en tidning på fel ställe och tre plastpåsar hoppar ner på golvet. Saker händer utan att de går att påverka.

Senast efter en vecka är det dags att städa igen. Och igen, och igen.

Att skriva en roman är någonting helt annat. Det kan ta tid. Det kan ta år ibland. Eller ännu längre. Men till slut blir man klar. Och det bästa av allt är att man faktiskt har haft roligt under tiden.

Flickor är ju så skapta att de bara vill ha roligt, även när de blivit någorlunda mogna kvinnor. Och roligt har jag haft i två månader under tiden jag skrivit klart en roman. Men nu är det slut på det roliga. Nu ska jag storstäda hela huset.

Ni hör väl själva hur tråkigt det låter.